Sanna stories

Claes-Göran Lönnroths liv och familj

Kapitel 1

Soldattorpet, förstuga, kök och kammare, låg i skogsbrynet och hörde till Nolhaga slott. Slottsägaren, familjen Alströmer, hade anlagt manufakturverket i Alingsås och därmed gjort staden till en av rikets största industriorter 150 år tidigare. Nu var den åter en av landets minsta städer.

Torparen hade två söner och två döttrar. När sönerna hade gått fram i kyrkan kunde de två tillsammans utföra en mans dagsverke på slottets åkrar. Fadern, torparen, kunde då stanna hemma i stugan och pligga skor åt borgare, bönder och andra torpare medan sönerna vandrade iväg den knappt timslånga vägen över fälten till slottet och gjorde hans dagsverke. Efter sju års pliggande hade torparen lagt undan sex tusen kronor. Då friköpte han torpet för pengarna. Sedan levde han som en fri man och småjordbrukare i ytterligare fyrtiotvå år.

Mattis, det yngsta dottern, var en vacker flicka och syndade på allvar bara två gånger under nittioåtta års leverne, därtill svårt frestad av djävulen. Första gången var hon sex år. Hon tog i smyg sin farmors ännu inte helt slocknade pipa och drog ett djupt oljeblandat bloss. Hon storknade och kippade så länge efter andan att hon under tiden hann besluta sig för att aldrig mer i livet nyttja tobak. Och så blev det.

Den andra synden var att hon gav hon sig åt en vacker och intellektuell men tuberkulös och nevrotisk yngling på ett mentalsjukhus i Östersund. Han var patient och hon sjuksköterskeelev. Därvid ådrog hon sig sin guds eviga straff. Inte bara för egen räkning. Hennes gud var mer krävande än så. Det räckte inte med ett enda offer. Också hennes enda barn, dottern som blev resultatet av synden, måste plikta. Och sedan dotterns barn. Ingen skulle få ta del av sanningen. Alla skulle leva vidare på och av lögnen. Den skulle gå i arv. Och fortsätta att kräva sina offer. I generation efter generation.

* * *

I andra ändan av Alingsås växte lille Adolf upp, näst yngst av fyra bröder och med två systrar. De tre äldre bröderna gick alla i faderns fotspår och blev målare. Men Adolf fick små vita maskar i ögonen och kunde inte se tillräckligt bra för att stryka plank och husväggar. Han fick i stället gå ärenden och leda eller låta sig ledas av en åsna som bar bördorna. Systrarna emigrerade till det förlovade landet väster om det stora havet.

Femton år gammal följde Adolf med storebror Arvid till Frälsningsarmén och lät sig där fullständigt absorberas av hornmusiken, det mäktigaste ljud han hade hört. För att få möjlighet till fortsatt tillgång till samma klanger och resonans gick han fram till botbänken och knäböjde. Han lät en ung kvinnlig frälsningssoldats mjuka arm vila på sin axel och lade sitt fortsatta liv i Jesu händer. Sedan sparade han sina slantar och köpte den slags trumpet som kallas ess-kornett och började blåsa.

Efter rekryten hade maskarna försvunnit ur ögonen, men då fanns inga målarjobb att få. En plåtslagare i staden sökte en billig lärling och tog Adolf, som lovat gud att aldrig röka, svära eller supa.

* * *

Mattis blev piga på en herrgård och älskade att dansa. När Adolf första gången såg henne svänga runt på en liten utedansbana i Plantageparken kände han kramp i hjärttrakten. Den spensliga kroppen i fladdrande rödrutig bomullsklänning och det ljusa skrattet förförde hans kropp. Själen tillhörde Jesus. Henne ska jag ha! Hon eller ingen, kände han i varje muskelfiber utan att ett ögonblick reflektera över omvärldens hårda syn på åldersskillnaden. Mattis var fem år äldre än Adolf och betydligt mognare till både kropp och själ.

Hon skrattade åt hans uppvaktningar och lät sig bjudas på kafé. Biograf var alltför världsligt för den unge frälsningssoldaten Adolf. När han spelade sin kornett i musikkåren på söndagarna och torsdagskvällarna gick Mattis på dans.

Att tjäna som piga passade inte Mattis i längden. Hon sökte plats som sjukvårdsbiträde på Resta mentalsjukhus borta i Vänersborg, fick möjlighet att vidareutbilda sig till mentalsköterska och flyttade ännu längre bort från Adolf, till Östersund där hon träffade sin första riktiga kärlek bland patienterna. En tuberkulös och mentalt svag yngling.

En vecka innan hon förstod att hon blivit gravid gick hon ut i parken på aftonen för ett förstulet överenskommet möte. Han var redan där, hängd i sitt skärp i en kraftig trädgren. Mattis rusade efter hjälp att skära ner honom och lovade sig själv att aldrig mer ge sig åt en man.

Nästa dag sa Mattis upp sig och reste tillbaka till Alingsås. Adolf fick småningom höra av sina bröder att Mattis kommit tillbaka och han sökte upp henne. Bara för honom berättade hon om sin nyupptäckta benägenhet och Adolf friade samma kväll. De gifte sig och fick efter sex månader en välskapt dotter. I omvärldens ögon blev hon anmärkningsvärt olik sin far till både sätt och utseende. Men ganska lik sin mor till humöret.

Adolfs blida humör och satta kropp kontrasterade mot dotterns besvärande lynnighet och med tiden långa smäckra gestalt. Hon skulle dock aldrig behöva lida för sin mors synd. Det bestämde Mattis och Adolf och lovade gud inför familjebibeln att ta hemligheten med sig i graven. De döpte henne till Inga-Maj. Året var 1918.

* * *

Auburn var trettiofem när han fick tag i mört lammkött på en dans. En sjuttonårig flicka från Paradiset i Partille, oskuldsfullt vacker med stora glittrande tänder, log förtjust åt charmörens inviter och lät sig utan våldsamma protester förföras. Knappt nio månader senare födde Karin en son. Strax därefter gifte hon sig med Auburn. Hennes föräldrar hade sagt till henne att göra det, att kräva det av honom. Han hade ett tidigare äktenskap bakom sig men nämnde aldrig sina första söner för Karin eller för sina senare barn.

Varje vecka gick han till torsdagsklubben på en restaurang i ett gathörn på Kungsholmen och söp under relativt kontrollerade men något dyra former med sina vänner. Kumpaner kallade Karin dem. Hon var övertygad om att han ständigt bedrog henne men andra unga flickor. Hon födde honom en dotter och växte in i rollen som försmådd alkoholisthustru och hjälpte därmed Auburn att bli ännu något mer försupen. Sonen Karl-Erik, född 1918, hade lätt för matematik i skolan men fadern hade aldrig råd att ge honom någon riktig utbildning. Han tog värvning som soldat i Karlsborg för att bli yrkeskrigare och kunna försörja sig själv.

* * *

Inga-Maj hade lätt för språk. Hon följde med sin far till Frälsningsarmén och köpte en egen uniform. Dessvärre ville den äkta religiösa känslan aldrig infinna sig. Hon kände sig som en svikare gentemot fadern. Han var den snällaste pappa hon kände till. Hur hon än provocerade honom för att få den milda ansiktsmasken att brista hade han bara vänliga och förstående ord till svar.

För att ta sig ur den kvävande goda tvångströjan reste hon till London. Där fick hon arbete på ett hem för föräldralösa spädbarn. Hon ville dryga ut den snålt tilltagna lönen och skrev på försök ett par noveller om olycklig kärlek. En av dem antogs för publicering i en veckotidning hemma i Sverige. Det skänkte henne senare rykte i hela bekantskapskretsen som en lysande skribent. Detta rykte levde längre än Inga-Maj.

Hon återvände till hemlandet, fick anställning som sekreterare på en strumpfabrik och satte in en kontaktannons i en veckotidning för att få några nya manliga vänner.

* * *

Karl-Erik läste annonsen och textade ett svar med kantig och väl övad ingenjörsstil. Han lade med ett foto på sig själv i kronans uniform utanför Karlsborgs fästning, Sveriges centralförsvar. Sedan for han som så kallad frivillig till Rovaniemi i norra Finland för att försvara en bro mot ryssarnas flygangrepp. Frivilligheten innebar att de som ställde upp för broderfolket i öster kunde räkna med ett hedervärt avsked som kronvrak om och när kriget tog slut, medan de övriga hade sina fleråriga kontrakt att fullfölja. Mycket tydde på att kriget redan var i sitt slutskede.

Karl-Eriks pluton och kanon träffade ett ryskt flygplan i stjärten. Det singlade flackt med röksvans ganska långt österut. Inga fallskärmar syntes. En månad senare bröt freden ut i Finland och Karl-Erik fick lämna ifrån sig sin uniform för gott.

Han tog jobb som elektriker på LM i Stockholm, började läsa till ingenjör på Hermods och cyklade på sin semester ner till Göteborg för att träffa sin brevförälskelse Inga-Maj. Hon imponerades och smickrades så av denna prestation att hon översåg med hans blåögda nazistiska ideal, en vanlig företeelse på den tiden. Hans vurm för Are Waerlands kruskafilosofi delade hon i viss mån. Den lade en stabil grund till hans sedermera livslånga magsårsbesvär. Tillsammans cyklade de nästan tre mil till en klippa vid en sjö för att se på soluppgången över trädtopparna i ostnordost.

I mars 1943 gifte de sig på Adolfs 50-årsdag. I maj året därpå fick de sin förstfödde son. De döpte honom till Claes-Göran, efter någon kompositör som Inga-Maj kände till.

Dopet ägde rum på den tredje levnadsdagen i salen på Södra BB. Det var inte ett nöddop utan seden var sådan för att det ansågs rationellt då under kriget. Arne, en vän och studiekamrat till Karl-Erik och något av en charmör i Inga-Majs närvaro, kom och bevittnade prästens förrättning. Han ville visa sig humoristisk och kallade det lilla krypet för C-G med menande blinkningar åt föräldrarna men något oklara anspelningar. Han lämnade också över en liten nysilversked med de två bokstäverna och bindestrecket ingraverade på skaftet. Den lille grep skeden med högerhanden och höll fast den så hårt att han kunde stå upp när Arne lyfte upp skeden.

Sedan det ögonblicket var jag C-G med omvärlden,

 

 

 

Kapitel 2

Doktorn, en grå kvinna i 80-årsåldern med vass näsa och stetoskop i fickan, skakade av snön från pälsen och ringde på dörren till tvårummaren i bottenvåningen. Hon var familjens husläkare. Ungens hosta hördes ut i farstun redan innan den örnnäste mannen i brun kostym och fabriksknuten slips öppnade.

- Den här vägen, sa han och visade med en gest förbi rummet där den inneboende hade rätt till lugn och ro. I vardagsrummet satt en mager permanentad kvinna på dubbelsängen och tittade ner på sin baby i spjälsängen intill. På nattygsbordet låg en glasspruta och en stålkanyl i ett öppnat fodral av polerad plåt.

- Min hustrus hormoninjektioner, sa mannen när doktorn kastade en frågande blick först på sprutan och sedan på honom. Babyn hostade och kiknade och var röd på kinderna under ögonen. Doktorn la sin hand på hans panna och kände feberhettan.

- Var vänlig håll barnet i ert knä, bad hon kvinnan, som något tafatt åtlydde uppmaningen.

- Han har hållit på så här sedan i går morse, sa modern. Kan det vara kikhosta?

Läkaren satte stetoskopets bakelitproppar tillrätta i öronen och förde membranet i änden av de två gulbruna gummislangarna mot babyns bröst. Så rynkade hon sin vassa näsa, tog av sig stetoskopet med en enda van rörelse med vänsterhanden, tittade rakt in i Inga-Majs ögon och sa:

- Det finns inte mycket hopp för barnet. Inte med det hjärtfelet. Var finns toaletten? Kan jag få en ren handduk och en ny tvål?

Karl-Erik förde högerhanden mot sin lätt pomaderade våg medan han tog ett steg tillbaka. Inga-Maj lade tillbaka C-G i spjälsängen, reste sig och frågade metodiskt och med viss skärpa i rösten ut läkaren om barnet innan hon visade in henne i toalettrummet och pekade på den hopvikta manglade handduken med en ny torr tvål ovanpå.

Det var dubbelsidig lunginflammation. Men det var också ett kraftigt blåsljud från det våldsamt förstorade hjärtat som vid ett allvarligt medfött hjärtfel. Kände föräldrarna verkligen inte till det? Blåsljudet hördes ju ut i rummet och barnet var redan drygt sex månader. Hur som helst var detta en kombination av två svåra sjukdomar, som knappast skulle visa sig förenlig med livets fortbestånd för den stackars babyns del. Men det var ju möjligt att skaffa fler barn, om föräldrarna bara inte väntade för länge med tanke på sin egen ålder.

Det snöade fortfarande när doktorn gick ut till sin väntande droska. Det var snart Lucia och kriget närmade sig sitt slut. Året var 1944. Jag hade fått min första säkra dödsdom, uttalad av en tränad och välutbildad expert på liv och hälsa.

* * *

Inga-Maj gav sin möjligen döende son sulfatabletter i tre veckor mot lunginflammationen och strök salva på hans bröst och höll honom tre gånger om dagen över ångande vatten i fem minuter. Sedan gav hon honom en halv deciliter grönsaksavkok att dricka som komplement till bröstmjölken. Efter åtta veckor dämpades hans hosta och den normala färgen återvände till kinderna.

För egen del slutade hon med hormonsprutorna, eftersom hon var rädd att det var dessa som hade orsakat sonens hjärtfel och hon planerade att skaffa ett barn till. Två barn var det bästa. En gosse och en tös. Det hade hon sagt till Karl-Erik redan samma dag som doktorn hade varit hemma och tittat på C-G och berättat om hjärtfelet, och han hade nickat instämmande och sagt "javisst Puttan". Det gjorde han alltid när hon använde det speciella tonfall som informerade om att det som hon just uttalade var ett beslut, basta.

Ingegerd kom drygt två år efter C-G. En månad senare anlitades en fotograf att ta ett familjeporträtt. Dess budskap var entydigt; lyckan var lika fullständig som familjen, och lika välplanerad. Förstoringar sändes till släktingarna i Minneapolis i Amerika.

Karl-Erik avancerade från ritare till konstruktör på den lilla konsultfirman i den nya lilla hemstaden vid kusten, där han hade anställts strax efter sin ingenjörsexamen. Han fick löneförhöjning till 800 kronor i månaden före källskatt och bad hyresvärden om att få byta till en trea med öppen spis, gärna på översta, det vill säga tredje, våningen. Inga-Maj tyckte det var finare att bo högt uppe. Bottenvåningen passade enligt hennes mening bättre för lokförare Andersson och hans fem ungar än för en ingenjör och hans hustru och barn.

Nu först började C-G:s hjärtfel att visa sig i form av symtom. När han skulle gå upp för alla trapporna satte han sig ned en stund mellan varje våning. Det tog en kvart eller tjugo minuter för honom att gå, först en halvtrappa upp till bottenvåningen, sedan en heltrappa till andra våningen och slutligen ännu en heltrappa till tredje.

- Är han blå om läpparna eller öronen, frågade läkarna när Inga-Maj ringde och beskrev sonens symtom. Nej, han blev aldrig blå. Men han satte sig ofta på huk. Ibland lade han sig ner på sidan eller magen och låg kvar tills han kände att han ville gå igen.

Det var inte alls så att han kände sig trött eller andfådd. Han kunde bara inte gå vidare. Kroppen sa stopp på ett sätt som han aldrig kunde förklara, ett snällt men obevekligt stopp.

- Då är han ingen blue baby då, sade den ena läkaren efter den andra. Ingen hade dock något förslag på vad det var för ett hjärtfel. Det fanns så många sorter, och det fanns ändå inget man kunde göra åt dem.

- Men skaffa ni ett barn till! Det hinner ni med. Det är bra att ha ett i reserv.

- Det har vi redan gjort, svarade Inga-Maj.

C-G lärde sig snart att han inte var någon blå baby. Hur skulle han kunna vara det? Han var ju inte ens baby längre. Han förstod mycket väl att det förväntades att han skulle dö ung, kanske i femårsåldern, men det bekymrade honom inte särskilt. Bara det inte gjorde ont att dö, så. Men hur såg egentligen en riktig blå baby ut? Kunde en liten människa verkligen vara blå på riktigt?

C-G kände att han fanns till just i ögonblicket. Såvitt han kunde minnas hade han alltid funnits. Inte var det heller någon nackdel att inte kunna springa upp för trapporna. C-G hade suttit på nästan vartenda trappsteg och funderat på allt möjligt, saker som de andra kanske aldrig någonsin tänkte på. När han kom in till mamma frågade han om saker han hade grunnat på.

- Hur kan spegeln se snett? Varför följer månen med mig och inte dom andra?

De flesta svaren fick han när pappa läste Min Skattkammare på kvällarna, särskilt när han läste åttonde delen, som handlade om upptäckter och uppfinningar. Den delen återvände C-G till både när han var tolv och tjugoett och trettiotre, för att läsa om hur Wilhelm Conrad Röntgen relegerades från sin skola och förvisades till en teknisk skola, vilket ledde till att han upptäckte röntgenstrålarna och skrev världens kanske allra bästa vetenskapliga avhandling. Också den läste C-G många gånger när han blev äldre. "Über eine neue Art von Strahlen." Ren poesi med C-G:s sätt att läsa. Ett mycket tunt häfte. Inte ett onödigt ord. Praktiskt taget varje enskild egenskap hos röntgenstrålarna finns fullständigt beskriven. Häftet utkom bara några månader efter själva upptäkten av strålarna.

Att den unge pojken Röntgen relegerades berodde på att han höll fast vid sin heder och sin rätt att inte behöva förråda en kamrat. Det gillade C-G. Sådan skulle han minsann också bli.

Men nu var det fortfarande fyrtiotal. På den gata där C-G bodde fanns det tre bilar. När C-G:s morfar Adolf kom från Göteborg fanns det fyra. Då satte Inga-Maj på sig en rävboa på kragen och en liten krumelur till hatt på huvudet när hon gick ut. Adolf sken av stolthet över sin dotter och sina barnbarn. På kvällarna bad han sin gud och Jesus att hjälpa dottersonen att bli frisk från sitt hjärtfel. Mormor Mattis trodde inte så mycket på bönens makt men mera på att skämma bort den stackars ungen så mycket att han slapp lida.

Detta gillade inte Inga-Maj, men hon kunde inte säga emot sin egen mor. Dessutom skulle Mattis och Adolf bara stanna några dagar, så var det alltid, så snart nog skulle Inga-Maj kunna kompensera bortklemandet med hårdare tag.

Hon måste också ta itu med problemet med pojkens hjärtfel. I Dagens Nyheter, som hon köpte varje söndag, läste hon om en svensk hjärtkirurg, som var berömd för sin skicklighet i hela världen och hade hittat på egna typer av operationer. Han hette Clarence Crafoord och arbetade på Sabbatsbergs sjukhus i Stockholm.

Inga-Maj satte sig vid sin Remington skrivmaskin och skrev ett brev till Crafoord. Hon fick svar efter en vecka. Det kom med eftermiddagsutdelningen.

Låt Prinsessan Lovisas barnsjukhus på Kungsholmen utreda gossens hjärtfel, skrev han, och återkom sedan.

 

 

Kapitel 3

Det låg fyra barn i salen. Två mindre barn låg på var sin sida om fönstret och en sjuårig flicka hade sängen mitt emot mig. Det var besökstid en timme varje söndag mellan två och tre. Då stod avdelningssköterskan med sitt dok på huvudet vid ingången och avkrävde alla besökare eventuella godsaker och frukt. Dessa skulle hon själv portionera ut senare under veckan, sade hon. Men hon underlät att nämna att hon fördelade sakerna bland barnen efter sitt eget godtycke. Lockiga flickor fick alltid mycket mer än vi gossar. Jag fick aldrig någonting av avdelningssköterskan, trots att både pappa och morfar och framförallt mormor hade med sig ganska välfyllda papperspåsar med både bröstkarameller och tablettaskar med Emser och vindruvor.

Morfar Adolf, som hade Frälsningsarméns skärmmössa på sig, blev inte lika hårt ansatt av sköterskan och kunde därför smuggla in ett stort rött äpple under sin rock, som han lite låtsat disträ smög över till mig medan han lockade de andra att titta på utsikten genom fönstret i några sekunder. Jag lät äpplet ligga mellan benen under täcket tills besökstiden var över och la det sedan under pissflaskan i sängskåpet innan systrarna kom in för att släta till lakanen och täckena efter besökarnas framfart och innan doktorn kom på eftermiddagsronden.

Det nämndes som en kuriositet att det hade förekommit tätare besökstider än enbart söndagar tidigare i barnsjukhusets historia, var annan eller var tredje dag, men då grät alla barnen så hemskt. När man glesade ut besöken rejält slutade barnen att gråta. Det var alltså lätt för sjukhusledningen att dra den till synes korrekta slutsatsen och införa de nya bättre bestämmelserna, naturligtvis bara för patienternas bästa. Apatiska barn var snälla barn.

* * *

Nästa dag började dåligt för min del. Det var tredje veckan på Lovisa. Maten var smaklös och fadd. Till och med glassen smakade äckligt, hur det nu var möjligt. Den var grovkornig och besk. Brödet var torrt och växte i munnen när jag tuggade. Gröten smakade hundbajs. En syster kom in på salen och hängde upp en röd skylt på fotändan på min säng, jämte feber- och pulskurvan.

- Ha ha, du får ingen mat, ha ha, du får ingen mat! Den lite äldre flickan mitt emot läste på den röda skylten och fick med sig de andra barnen i sitt skanderande:

- Ha ha ha, du får ingen mat, bara vi får mat!

Jag hade inte lärt mig läsa än. Jag var fem år och kunde hela alfabetet. A för apa, O för orm, Z för zebra. Men jag hade inte lyckats lista ut hur flera sådana bokstäver kunde bli ett helt nytt ord. Däremot kunde jag räkna till hundra på engelska, oann to sri får, men vad hade jag för nytta av det nu?

Jag gick ur bädden och tittade på skylten. Den hade fem stora bokstäver, S V Ä L T, men de sa inte mig något, för jag hade aldrig sett det ordet förut.

Vid lunchdags kom två systrar in med mat till tre av barnen. Så gick de igen och jag hörde hur matvagnen rullade vidare i korridoren. Jag fick varken mat eller någon antydan till förklaring på den nyinförda ändringen. Den obevekliga sanningen gick sakta upp för mig.

Jag skulle dö nu. Min mamma närde visserligen något slags underligt hopp om att någon extra duktig doktor skulle hitta på ett helt nytt och bra sätt att operera sådana hjärtfel som ingen tidigare hade kunnat.

Det förstod jag att ett sådant hopp var ganska fåfängt, men jag hade inte lust att göra mamma ledsen genom att säga emot henne på just den punkten. Låt henne få hoppas in i det sista, tänkte jag, det ändrar ändå ingenting.

Själva orsaken till att jag nu låg på sjukhus och fick mat och rum som andra än min mamma och pappa betalade för var naturligtvis för att doktorerna ville ta reda på om det verkligen var ett allvarligt hjärtfel eller om det hela egentligen var ett misstag från början. Och nu hade de alltså kommit fram till en slutsats.

Det fanns inget hopp alls. Och därför fanns det heller ingen anledning att ge pojken mer mat. För mat kostade pengar, till och med gröten kostade lite pengar för mjöl, och om den serverades måste man äta upp den även om man inte gillade den utan till och med kräktes av den. Alltså hade doktorn bestämt sig för att maten inte ens skulle serveras till mig.

Hur tänkte de göra? Utan mat skulle naturligtvis döden komma fortare, kanske redan om några dagar eller någon vecka. Men skulle de låta mig nyttja sängen och rummet hela den tiden? Eller skulle de sända hem mig, kanske redan i eftermiddag? Då skulle nog inte mormor och morfar låta mig svälta bara för att spara lite pengar. Mamma skulle nog, om doktorn sa att det var bäst så, och pappa skulle naturligtvis göra som mamma sa, det gjorde han alltid. Men mormor och morfar skulle komma med sockerskorpor och pannkakor och gräddglass och kanske till och med lite Au-de-Vie i ett medicinglas, som när jag hade mässlingen.

Egentligen, tyckte jag, var det ganska synd om doktorn som inte vågade komma in och berätta den tråkiga sanningen utan i stället bara bestämde att från och med nu skulle de spara in matpengarna på mitt konto. Kanske skulle jag försöka muntra upp doktorn, med mitt äpple om han tycker om äpplen.

Men ilskan tog överhanden. Jag bestämde mig för att strunta i doktorn. Jag behövde faktiskt muntra upp mig själv lika gärna, så jag tog mitt äpple. Det var stort och sött och lättätet.

När bara skrotten och lite till var kvar kom doktorn in på rummet med alla kandidaterna och systrarna som en lång svans efter.

- Vad ser jag? Äter du trots att jag har ordinerat svält? Syster, vad är detta för något? Doktorn rasade. Avdelningssköterskan blev mörkröd i ansiktet. Hennes röst skar sig när hon bedyrade att hon hade gjort allt som stod i hennes makt för att se till att alla förhållningsorder efterlevdes och att någon, vem kunde det vara?, hade svikit både hennes och sjukhusets förtroende och hur hade inte minst det lilla gossebarnet nu förverkat all rätt till både frihet och omvårdnad och sjuksysterns respekt och kärlek.

- Jag vill dö hemma! Inte här. Jag försökte fånga doktorns blick, men den gled undan. Den stora mannen med vit rock med slejf i ryggen spände blicken i en av kandidaterna, inte den som såg ut att komma från Indien utan den bredvid med ljust hår.

- Vad står det på den röda skylten på sänggaveln?

- Det står svält, svarade den unge mannen.

- Varför är det så viktigt med svält vid en friläggning? Doktorn tittade över sina glasögon.

- Vid eventuell uppkastning på grund av reaktion på läkemedel eller anestesi bör magsäcken vara tom för att förhindra inspiration, svarade kandidaten och försökte få svaret att låta självklart.

- Aspiration, med a som i amnesi, sa doktorn med ett tonfall som alla barnen i salen genast hörde var fullt av sarkasm. Han fortsatte:

- Kanske kandidaten skulle lita mer på transpirationens betydelse för inlärningen än inspirationens, så skulle kandidaten veta bättre vad aspiration är.

När ronden hade lämnat salen och fortsatt till nästa kom en av de unga systrarna tillbaka. Hon hade fått order av avdelningssköterskan att ta bort äppelskrotten och försöka tala förstånd med mig. Henne kunde jag tala med, ty hon försökte inte prata barnspråk utan kunde uttrycka sig korrekt och tydligt och svara på frågornas riktiga innehåll i stället för på egna uppfattningar om vad barnen önskade veta.

- Vad är friläggning? undrade jag.

- Man skär ett litet hål i skinnet så att man kan se ådrorna, svarade systern.

Då förstod jag plötsligt vari problemet bestod. Det gällde något så banalt som blodprovet.

Fyra dagar tidigare hade det kommit in en speciell syster från blodprovsavdelningen med sin bricka och sina nålar och flaskor. Hon skulle ta sänkan i armbågsvecket. Där gjorde det mest ont.

De vuxna trodde att det gjorde mindre ont i armbågen än i fingret, för så var det på dem, men på barn är det tvärtom. Det visste jag sedan tidigare. Vuxna fattar inte hur ont det gör på barn. Nålar gör ont, åtminstone när andra håller i dem och sticker, så att man inte har kontroll själv. Att få stryk gör också ont, när en vuxen slår, men inte så mycket om det är en vuxen som man föraktar. När man får stryk av jämnåriga gör det inte ont på samma sätt. Det känns bara, inte mer.

Efter ganska många försök gav systern upp. Hon kunde inte träffa någon av blodådrorna i armbågen med sin långa, tjocka nål, hur djupt och snett hon än stack. För att åtminstone få med sig lite av mitt blod stack hon mig i pekfingret med något som såg ut som ett avbrutet rakblad. Blodet rann ordentligt och det var ingen konst för systern att suga upp flera tunna glasrör fulla med blod med hjälp av en gummislang i munnen.

Dagen efter kom avdelningssköterskan in med en spruta och en tunnare nål. Också hon stack i samma armbåge och i den andra armbågen i nästan en halvtimme utan att lyckas med sin föresats.

Den tredje dagen kom doktorn in ganska tidigt på morgonen och hade två andra systrar med sig, som höll mina armar medan doktorn själv grävde kors och tvärs i mina onda armbågar. Jag ville faktiskt hellre dö än att vara med om detta. Hur kunde det vara möjligt att vuxna fick lov att misshandla barn så utan att komma i fängelse? Inte lyssnade doktorn till barnen heller. När han tog emot barn vid inskrivningen pratade han bara till föräldrarna och lyssnade bara på dem, trots att bara barnet självt kunde berätta om hur sjukdomen kändes. Också doktorn misslyckades med att ta blodprov på mig.

Nu var det alltså friläggning som gällde. Bara för att få lite blod. Jag funderade på om det inte fanns ett lättare sätt.

När det hade blivit kväll och nattsystern hade kommit smög jag ut i korridoren. Till mina rumskamrater sa jag att jag skulle på toa.

Det var tomt i hela korridoren. Snett över den, på andra sidan, fanns ett rum som systrarna brukade gå till med sina sprutor. Dit gick jag och stängde dörren tyst efter mig. Det var tomt på bänkarna och ovanför dessa fanns väggskåp med stängda dörrar med glas på mitten. Jag klättrade upp på den närmaste bänken och började söka i skåpen.

Snart hittade jag en nål med en blank stålvinge på tvären. Jag gick ner och satte mig på en stol. Det hade varit bäst om jag hade kunnat binda ett band om överarmen, som systrarna och doktorn alltid gjorde när de skulle ta sänkan i armbågen, men dels hittade jag inte något band och dels skulle jag ändå inte kunna fästa det eller knyta det med bara en hand.

Jag spände vänsterarmen som om jag skulle visa musklerna för pappa och siktade mitt i med nålen. Så spände jag viljan och smärtmotståndet och stack nålen genom själva skinnet.

Efter en minuts avslappning spände jag vänsterarmen igen och började systematiskt sticka nålen på djupet med början på utsidan av armbågsvecket. Jag stack precis så långsamt att det inte skulle göra mer ont än vad jag ville stå ut med.

Efter några få försök kom resultatet, en röd blodstråle forsade ut ur nålen.

Flaskan! tänkte jag. Den har jag glömt. Jag måste lära mig att tänka genom allt i förväg och inte rusa iväg och göra saker innan jag är fullt förberedd, uppfostrade jag mig själv.

Med blodet rinnande ur nålen klättrade jag åter upp på bänken och började leta i skåpen. Jag hittade en glasflaska som såg lagom stor ut, ett par deciliter kanske. Jag vågade inte riskera att det skulle bli för lite blod, att det inte skulle räcka för proven.

Så klättrade jag ner igen, satte mig åter på stolen och höll flaskan under nålen. Efter en hel del minuter var flaskan nästan full. Då drog jag ut nålen och vek ihop armbågen för att stoppa blödningen. Jag tog blodflaskan i höger hand och gick ut i korridoren och ropade på nattsystern. Bakom mig lämnade jag ett rum som påminde om ett slagfält.

* * *

Ett år senare kom jag till Sabbatsbergs sjukhus, också i Stockholm. Under mellantiden hade Inga-Maj fått reda på sin sons diagnos. Inte så att det kom som ett resultat av utredningen på kronprinsessan Lovisas barnsjukhus. Nej, det där höll på att ta en ände med förskräckelse.

Aortastenos sa man på Lovisa, förträngning i stora kroppspulsådern precis vid dess avgång från hjärtats vänstra kammare.

På sommaren lades jag in på barnsjukhuset i Göteborg för att opereras för mitt nu diagnosticerade hjärtfel. Jag sövdes enligt normal metod och lades på operationsbordet, naken och helkroppstvättad.

En dansk hjärtkirurg kom denna dag på besök, ett celebert besök tyckte klinikchefen, som tog med sig kollegan till operationsavdelningen och visade honom dagens aktuella fall.

Den danske läkaren läste genom de journalanteckningar som följde med patienternan till operationsavdelningen och tittade på röntgenbilderna. Här var något som inte stämde!

Det var uppenbart på bilderna att hjärtat var kraftigt förstorat, tre fyra gånger normal volym. Men det hade en klart äppelkäck form, runt och trint. Det stämde inte alls med förträngning av stora kroppspulsådern, ty det ger i stället hjärtat en typisk avlång och trött form på grund av att det är den vänstra kammaren som förstoras, och den ligger längst från mitten av kroppen.

Mot normala handlingsregler bad den danske doktorn att få lyssna på den sovande patientens hjärta, trots att det medförde att denne blev osteril och därför måste tvättas om före första snittet.

Läkaren fick sina misstankar bekräftade. Det mycket kraftiga blåsljudet, det hördes faktiskt tydligt i rummet utan stetoskop, hade sin utbredning över den högra kammaren och lungpulsåderns korta förlopp.

- Detta är pulmonalisstenos, sa läkaren, och alla i rummet visste vad det innebar. För det första betydde det förträngning av lungpulsådern, precis där den avgår från hjärtats högra kammare för att föra syrefattigt blod, uppsamlat från hela kroppen, till lungorna för syresättning. Därmed fanns inte längre några misstankar på fel i kroppspulsådern, aorta.

För det andra betydde det att gossen inte kunde opereras, ty ingen i världen hade ännu lyckats operera pulmonalisstenos. I Sverige föddes omkring fyrtio barn om året med detta hjärtfel, men de brukade inte bli så gamla om felet var uttalat.

Inga-Maj tog emot beskedet med blandade känslor. Det var ju bra att man inte tog livet av hennes son i onödan. Om han nu inte bedömdes kunna genomgå en kontraströntgen med livet i behåll skulle en felaktig operation alldeles säkert döda honom.

Å andra sidan hade hon ingen som helst lust att se sitt förstfödda barn tyna bort hemma.

- Du får hellre dö på operationsbordet än här hemma, sa hon ofta till mig. Jag höll med, ty det första alternativet innebar faktiskt ett hopp, om än mikroskopiskt litet, medan det andra alternativet innebar ett säkert slut inom ett eller ett par år. Jag anade också att Inga-Majs eget förhållande till döden var mer fyllt av problem än man kunde ana av hennes käcka och lätta ställningstaganden.

Till operationsbordet skulle jag alltså, och det tänkte Inga-Maj se till. Hon skrev åter ett brev till Crafoord, som denna gång rådde henne att skriva brev på engelska till kollegorna Brock och Blalock i Amerika, ty en av dem hade konstruerat ett särskilt instrument för att vidga förträngda pulsådror, ett instrument som såg ut ungefär som en gammaldags sockertång med skänklar som vidgades när man tryckte in en knapp i ytteränden, och den andre hade nyligen gjort ett första försök att operera just pulmonalisstenos. Visserligen hade patienten avlidit under operationen, men ingen hade ännu kommit längre när det gällde just detta hjärtfel.

Brock och Blalock tackade båda nej till förfrågan och föreslog Crafoord som ett bättre alternativ.

- Nåväl, sa Crafoord. Jag har funderat en del kring problemet och är beredd att göra ett försök. Men ha inga större förväntningar! Jag skulle gissa att chanserna är fifty fifty.

Inga-Maj var mer än nöjd. Nu skulle det bli ett slut på problemet med att ha ett hjärtsjukt barn. Antingen blev ungen bra eller också försvann problemet för gott.

Syster Karin tog emot på avdelningen på Sabbatsberg. Den bestod av en enda stor sängsal. Där stod tjugofyra bäddar, tolv utefter vardera långväggen. I mitten fanns ett långbord, i bortre änden en balkong som användes av gubbarna som rökrum.

Trots att det var vinter och många köldgrader ute skulle jag komma att tillbringa en stor del av sjukhustiden ute på balkongen, ty där fanns de roligaste och mest sociala farbröderna, de som berättade historier och sanningar av alla slag medan de rökte pipa eller cigaretter.

Eftersom detta var ett vuxensjukhus och jag var enda barnet på avdelningen behandlades jag av läkarna och systrarna ungefär som de andra patienterna. Jag fick seriösa svar på mina frågor och ansågs kunna ta ett rimligt ansvar för mig själv. Jag fick lämna avdelningen, men om jag då gick vilse, vilket var ganska lätt gjort, förväntades det att jag hade mål i munnen och vågade fråga någon vuxen om vägen tillbaka.

Två unga doktorer förgyllde min tillvaro under denna tid. Den ena hette Åke. Varje morgon berättade han för mig om den apparat som han höll på att konstruera tillsammans med en ingenjör på AGA. Den skulle heta hjärtlungmaskin, sa han, och användas vid hjärtoperationer. Men den var inte färdig än och skulle inte vara till någon nytta för mig.

Den andre doktorn hette Edgar och hade ett tyskt hembiträde. Ibland när han tänkte på något svårt hände det att han pratade tyska till mig, innan han kom på sig och ändrade till svenska. En gång blev det lite engelska emellan. Edgar undersökte mig varje dag och pratade in sina resultat på en liten brun grammofonskiva. Jag fick använda den apparaten när han inte behövde den. Jag läste in små historier och sagor och lyssnade sedan på dem. Det underliga var att apparaten återgav alla läkarnas röster ganska bra men förvrängde just min röst så att den lät gäll. Så lät det i alla fall. Det gick att vrida ner hastigheten. Då lät min röst som en vuxen karls.

Det luktade alltid eter i hela sjukhuset. Jag tyckte om den doften. Den förmedlade den mystik och atmosfär av det märkliga kunnande om livets mysterier som bara läkarna besatt.

En dag tog Edgar med mig till en annan avdelning, där det luktade ännu mer eter.

- Nu ska vi göra en spännande sak, du och jag tillsammans, sa han. Så förklarade han i detalj hur han skulle utföra en kateterisering påt mig. Först skulle han bedöva i armbågsvecket, så skulle han frilägga en ven, skära ett litet hål i den och föra in en gummislang hela vägen till hjärtat. Den skulle, när han förde in den, automatiskt komma till det högra förmaket och fortsätta genom hjärtat till den högra kammaren och sedan ut i lungpulsådern som går vidare in i lungorna. Genom slangen skulle han ta blodprover och mäta trycket på olika stället i hjärtat och i den aktuella ådern.

Det var en lustig känsla att bli bedövad i huden. Jag kände helt tydligt hur Edgar skar hål i min hud, men det fanns ingen smärta i känslan. Slangen som han förde in var så tjock att den töjde ut ådern. När den kröktes uppe i böjen i axeln gjorde det ont, men bara lite. Under tiden kunde jag se ett litet runt grönt oscilloskop med sin hoppande lyspunkt registrera min hjärtverksamhet. Edgar blev strax så koncentrerad av sitt arbete med att mäta tryck att han knappt hann svara på mina frågor. Han lät dock förstå att undersökningen var lyckad och hade bekräftat hans misstankar.

Trycket i mitt hjärtas högerkammare var mer än trehundra millimeter någonting. Hos vanliga friska människor var det bara trettio.

Nästa dag ritade Åke en teckning av mitt hjärta och skrev in de siffror som Edgar berättade för kandidaterna på avdelningen. På andra sidan av papperet ritade Åke av mig i profil. Med några streck med blyertspennan fångade han det typiska i mitt utseende, den raka pannan, den lätt krökta näsan och det lilla underbettet.

Väl informerad om mitt tillstånd, riskerna och chanserna och de förväntade svårigheterna under operationen kände jag mig trygg. Såvitt jag förstod fanns det ingen vuxen i omgivningen som undanhöll mig något av väsentlig betydelse. Det var det allra viktigaste.

Jag var nöjd med mitt liv när jag vaknade på operationsdagens morgon. Sex år gammal och nu med en liten men ändock chans att bli den första i hela världen att klara en operation i hjärtat för pulmonalisstenos. Jag gick omkring på salen och skakade hand med alla de gubbar som jag brukade umgås med. Natten innan hade en dött och ännu en såg mycket döende ut. Jag försökte muntra upp honom. Jag skakade till och med hand med den gula farbrorn mitt emot min egen säng, trots att Edgar hade absolut förbjudit mig att göra det på grund av viss smittrisk.

En något svårhanterlig tanke flög ett par gånger genom mitt huvud. Jag visste ungefär vad knulla var. När jag gungade hemma på gården och stod på gungan tillsammans med och vänd mot en flicka kunde det hända att de andra barnen ropade att jag knullade.

När jag en gång på landet hade frågat min mormor Mattis vad knulla var, hade hon genast sagt att hon skulle svara på det en annan dag. Sedan gjorde hon inte det, och av detta förstod jag ytterligare något om detta ords känsloladdade natur.

Om jag nu skulle dö i dag, skulle jag aldrig få vara med om att knulla. Det vore synd. Allt annat som jag inte heller skulle hinna uppleva, som att gå i skolan eller resa till Amerika eller lyssna på opera eller köra bil eller lokomotiv eller flygplan, var mindre viktigt.

Knulla var viktigast. Det trodde jag åtminstone, men det gick inte att fråga Edgar eller Åke eller mamma eller pappa om det. Jag misstrodde alla vuxna när det gällde att tala med barn om denna hetsande och magiska verksamhet på ett naturligt sätt.

 

 

Kapitel 4

Thomas var en sympatisk och pålitlig kompis. Jag brukade kalla honom Dagge. Det var genom honom jag träffade Petronella första gången. På det viset var det han som hjälpte mig att dra min första vinstlott i äktenskapstombolan. Han visade stor omtänksamhet om sina vänner. Hans omdöme när det kom till val av damsällskap för egen del ger jag inte mycket för. Den ena ragatan efter den andra styrde och ställde med honom, satte sig på honom, utnyttjade honom och hans sparade slantar utan att han kunde säga ifrån och be dem dra. Det är väl hans högborgerliga uppfostran och överbeskyddande föräldrar som har givit honom för mycket artighet och för lite av råbarkad buses karaktär. Tyvärr.

När jag ringde till studierektorn på Åsögymnasiet och presenterade mina planer att läsa in fyra ämnen under sommaren sade han att det inte gick. Sådana där ogenomtänkta men förödande besked var jag numera van att hantera. Det är bara att bortse från dem, låtsas att man inte hörde rätt, och sätta in stöten igen från ett annat håll.

Studierektorns invändning gick ut på att tre av de fyra ämnena var laborativa ämnen. De krävde särskilda kurser som inkluderade ett minimiantal laborationer och för biologins del även dissektioner och exkursioner. Det fanns inga möjligheter att gå tre så omfattande kurser samtidigt utan att de skulle kollidera. Och dessutom hinna med matematiken! Nej, sikta du på nästnästa år, eller nästa igen, sade studierektorn. Men jag hade andra planer.

”Jag kan laborera i fysik och kemi, sade jag. Jag har gått i första och andra ring och gjort en hel del av laborationerna och resten har jag gjort hemma. Låt mig komma ner på skolan och göra provlaborationer under kontrollerade förhållanden, så att jag får visa,” bad jag.

Det där med första och andra ring var en sanning med stor modifikation. Han trodde antagligen att jag menade på treårigt gymnasium, men jag hade gått början på fyraårig linje, där första ring egentligen motsvarade sista året i realskolan. Under andra ring hade jag skolkat alla dagar under hela skolåret utom under tre heldagars uppsatsskrivningar, och på två av dessa uppsatser hade jag fått underkänt av rektorn, medan teckningsläraren hade givit mig stort A. Svenskläraren hade undvikit att själv sätta något betyg alls. Det ena ämnet hette "En bekantskap jag har gjort i sommar". Jag skrev om min resa till Düsseldorf i Västtyskland och mina pratstunder med en prostituerad genom hennes öppna fönster i stadens röda kvarter. Det andra ämnet hette "Skolka skolan". Visserligen är ordet skolka inget transitivt verb, varför rubriken var felkonstruerad från svensklärarens sida, men det översåg jag med. Själva ämnet ansåg jag mig vara större expert på än både läraren och rektorn och de andra som skulle komma att läsa uppsatsen. Det tyckte inte läraren och rektorn.

"OBS! Sadism är en sexuell avvikelse! Sakfel!" skrev läraren med rödpenna i marginalen där jag hade försökt att analysera orsakerna till de rådande bestraffningstraditionerna vid avslöjat skolk.

Det var det året jag slutade skolan. Jag hade flyttat hemifrån ett år tidigare. Nu försökte jag hitta extrajobb för att både försörja mig och kunna fortsätta studierna. Det gick inte. Jag var tvungen att välja.

Men jag hade inte heller kunnat bo kvar hemma. Min mor, elak som synden tyckte jag, och jag låg i ständigt krig med varandra. Min kuvade och räddhågade far, en gång i tiden stamanställd soldat som minsann hade skjutit ner ett ryskt flygplan i Rovaniemi i Finland, sa alltid till just mig att ligga lågt "för husfridens skull". Också när till och med han klart insåg att jag hade rätt och morsan fel. Det handlade inte om rätt eller fel. Det handlade om en tyrannisk mor, som enligt egen och farsans definitioner alltid hade "rätt" och en son i tonåren som "uppförde sig" i stället för att underordna sig.

Jag har aldrig tålt att folk sätter sig på mig eller börjar hantera mig som en skurtrasa. Det slutar alltid med kollision. Det är inte ofta det händer. Men när det händer, och jag upptäcker det inte med mitt förstånd förrän det är för sent, så slutar det alltid på samma sätt. Jag och den andre blir ovänner för livet. Jag låter mina vassaste ord strimla den djäveln på längden och sedan på tvären och slutligen en extra gång på snedden. Sedan kastar jag in slamsorna i den grönflammande helveteselden och trycker in dem som köttfärs den sista biten med en lång lortig stör. Slutligen proppar jag igen hålet för gott med en jättebumling av rå järnmalm och en mur av gnejs och granit, som jag låser med hemliga fraser och kodord som förvrider förståndet på dem som försöker rubba den nya ordningen.

Just när det gällde morsan kom det faktiskt till en försoning, trots allt. Det skedde ett år innan hon dog, innan hon hängde sig. Vi delade några flaskor vin och grät tillsammans i hennes segelbåt, som hon inte kunde segla. Det var därför jag var inviterad. Sade hon.

”Kan du förlåta mig för allt ont jag gjort dig?” frågade hon fullt allvarligt. ”Jag menade faktiskt väl, ville ditt bästa. Vi visste inte bättre på den tiden.”

”Du Inga-Maj,” svarade jag, ”ditt mål var väl att forma dina ungar till självständiga individer? I mitt fall har du då verkligen lyckats. Finns det något självständigare än att flytta hemifrån vid sexton? Och försörja sig själv. Du, det har inte gått någon nöd på mig. Jag kan faktiskt erkänna som det är; jag har redan insett hur djävla lik dig jag är. Hör du Inga-Maj, morsan, vi är samma sort, du och jag. Jag gör samma dumma grejer mot mina barn som du gjorde mot mig, ja inte riktigt lika dumma men nästan. De vänder mig ryggen den ena efter den andre. Bara för att jag ställer lite krav. Jag kan inget göra åt saken. Jag hoppas det går lika bra för dem som det gått för mig. Vem fan har sagt att det är just trygghet och lycka man ska ha här i världen. Det kanske är bättre med en riktigt överdjävlig morsa eller farsa, så att man får anledning att företa sig något.”

Jag läste in laborationshandledningarna i fysik och kemi för reallinjen och gjorde mina provlaborationer, en dubbellaboration i varje ämne. Sedan läste jag läroböckerna och gick upp i skriftligt centralprov och i muntligt förhör i så kallad särskild prövning.

Fysiken gick bra. Kemin höll på att sluta i förskräckelse. Ämnet är uppdelat i två delar, organisk kemi och oorganisk. Den andra är järn och fosfor och oxidation och sådant. Den första är kolväteföreningar, allt från socker och sprit till komplicerade sammansättningar av aminosyror och arvsmassans deoxynucleinsyror och andra molekyler av den sort som konstituerar liv.

I läroboken fanns också stycken markerade med enkla eller dubbla lodräta linjer. Det var överkursen respektive överöverkursen. Den senare behövde bara de allra bästa läsa. För att få säker femma. Den handlade om de molnlika bilder vi gör oss av de beräknade möjliga positionerna av elektronerna i molekyler. De kallas orbitaler, och dessa texter var trevligare skrivna och lättare att lägga på minnet tyckte jag.

De långa raderna eller "träden" av bensen, bensin, bensol och alla andra föreningar som slutar på -en och -in och -ol hoppade jag över. Det räckte väl med att veta på vilken sida man skulle söka om man någon gång fick anledning.

Det tyckte inte den lärare som förhörde mig, med studierektorn som åhörare och medbedömare.

”Vad bildas om man byter ut den där hydroxylgruppen mot en hydroniumgrupp?” frågade han.

”Jag har valt att inte lära mig sådana saker utantill. Jag har försökt förstå ämnet i sin helhet i stället,” svarade jag.

”Jag kan mycket väl hålla med om att det kan vara överflödigt att lära sig exempelvis långa tabeller utantill,” sade kemiläraren. ”Men för att förstå någonting alls måste man ju ha åtminstone vissa grundkunskaper, och jag finner inga sådana hos dig! Vad händer om man i stället kopplar ihop den med en acetatjon, då?”

Spänningen växte i klassrummet där bara vi tre fanns. Läraren ställde tre eller fyra frågor till, alla av samma sort:

”Ta bort COOH-gruppen där och sätt in H i stället. Vad blir det då?”

Långsamt och metodiskt sköt han mig framför sig mot det sköra snöre av slutligt tålamod som höll igen mitt temperament. Plötsligt brast det. Jag avbröt honom mitt i en fråga och sade med kylig stämma, jag hade ju inget att förlora:

”Du har givit mig en lång rad frågor av precis samma sort, trots att jag redan efter första frågan förklarade att just denna typ av rabblande kunskap är något jag efter eget övervägande har valt bort till förmån för djupare insikter i och förståelse för ämnet i sin helhet. Jag kallar inte detta för ett förhör. Jag önskar inte något betyg av herrarna, ty jag bedömer er inte som kompetenta att avge något korrekt omdöme. Varför, säg mig det innan jag går härifrån strax, varför har ni inte ställt en enda riktig fråga, en som visar om jag kan kemi?”

”Och vad skulle det vara? Till exempel? Kemiläraren vacklade. Han föll undan för denna oväntade utskällning, som dessutom riskerade att få något av offentlig karaktär över sig eftersom den skedde inför skolans studierektor.

”Orbitaler till exempel. Har du frågat mig vad en p-orbital är? Eller en t-orbital?

”Har du läst det? Ja, säg vad det är då. Vad är en p-orbital? Och vad sa du mer, en t-orbital? Berätta vad du vet.

En timme höll jag på och ritade och berättade om orbitaler. Jag hade kunnat hålla på en timme till. Men jag nöjde mig med den fyra i kemi som jag erbjöds.

Det svåraste ämnet för mig var matematik. Det verkade så ofantligt stort och tidskrävande. Dessutom visste jag verkligen inte om jag hade hjärna och förstånd nog att förstå så märkliga begrepp som differential-och integralkalkyl och tredjegradsekvationer med många rätta svar på en gång och naturliga logaritmer och binomialteorem.

Men jag var ganska bra på att lösa kluriga problem av matematisk eller logisk karaktär i tidskrifter. Och jag hade en kompis, som inte bara hade tagit gymnasiekompetens nyligen utan också hade fortsatt att använda sin matematik i sina fortsatta studier på tekniska högskolan. Jag gick upp till honom för att be om ett råd.

”En baggis,” sade han. ”Det lär du dig på nolltid. Du får låna mina böcker.”

Han hittade tre tjocka matteböcker intill varandra i sovrumsbokhyllan, en för varje årsklass i treåriga gymnasiets naturvetenskapliga gren. Med ett bekymrat uttryck i ansiktet vägde han böckerna i handen. Så sa han:

”Du kan nog hoppa över den första boken. Börja direkt med den andra. Då hinner du! I den första står nog egentligen bara andragradsekvationer. Jag kan lära dig formeln. Den är minus halva a plus minus roten ur halva a i kvadrat minus b. Man måste ställa upp ekvationen så att det står x-två plus a x plus b är lika med noll först. Du ser vad enkelt det är. Nu kan du den boken. Jag ställer tillbaka den i hyllan.”

Jag hade en hel månad på mig. Men jag var så rädd för matten att jag inte kom igång förrän efter en hel veckas vånda. Då gick jag på Centralbadet och badade bastu och simmade naken i herrbassängen en hel eftermiddag. Sedan kastade jag mig över de två böckerna.

Min taktik var genomtänkt och klar. Böckerna var äkta deckare, pendanger till "Ten little niggers" av Agatha Christie. De skulle läsas liggande på kökssoffan. Varje tecken, varje bokstav och varje siffra, hade betydelse, men bara tillsammans med de övriga. Det gällde att så fort som möjligt lista ut vem mördaren var. Hålla alla relevanta fakta i huvudet och bortse från sådant som bara fanns med för att förvilla. Förstå den innersta logiken och avslöja resultatet före författaren.

Så läste jag, timmar i sträck på min kökssoffa av trä. Då och då bryggde jag kaffe eller gick en sväng runt kvarteret för att få igång blodcirkulationen i benen. I huvudet gick det runt alldeles av sig självt.

När jag gick till det centrala provet mötte mig en ny prövning och erfarenhet; penna och rutat papper, linjal och suddgummi.

Men talen passade mig. De var inte tagna direkt ur läroboken utan utgjorde kombinationer av olika sätt att räkna. De krävde att man inte bara kunde uppställningarna utantill utan också förstod själva problemställningen, vilken logik som var tillämplig.

Det sista talet var en typisk klurighet, som låg helt utanför hela gymnasiekursen. Den kunde gott locka till långa uträkningar med Phytagoras sats och kvadratrötter eller cosinustabeller i det oändliga och så småningom ett aproximativt svar med två eller möjligen tre siffrors noggrannhet. Jag fann den korta men eleganta lösningen efter bara någon minuts funderande och bollande. Här gick det ju att använda kordasatsen. Inte den svåra varianten där kordornas förlängningar skär varandra utanför cirkelns omkrets. Utan den andra varianten med skärningspunkt inuti cirkeln. Båda är ju egentligen lika enkla och genialt användbara om man bara har lärt sig att förstå dem.

Två enkla förstagradsekvationer, och svaret var givet. Vänerns vattenyta häver sig trehundraåttiofem meter över en tänkt rät linje mellan dess ändar i Kristinehamn och Vänersborg. Eftersom det är åttiofem meter djupt just där ligger sjöbotten trehundra meter över samma tänkta linje. Vem var det som gissade på två decimeter? Och vem trodde att vattnet flöt ut alldeles platt bara för att det är en sjö?

Så var det dags för muntlig prövning också i matematik. En ung modern mattemaje tog leende emot mig och förklarade:

”Jag har en annan syn på matematik än många av mina kollegor. Jag försöker priorietera förståelse framför utantillärning. Därför ber jag dig gå fram till tavlan och härleda formeln för derivata.”

Mina inre förhoppningar steg först som en heliumballong mot taket medan jag kände att här fanns en klok man, en meningsfrände. Sedan punkterades ballongen direkt av ordet derivata. Visst visste jag vad en derivata var. Men inte kunde jag härleda formeln.

Visserligen hade jag läst härledningen noga under min period på kökssoffan. Jag ville förstå varje detalj i den för att begripa resultatet, helheten. Men jag hade aldrig tänkt på att lägga härledningens olika led på minnet, så att jag skulle kunna rekonstruera dem under ett förhör.

Jag försökte:

”Det var intressant det där du sa om förståelse. Låt mig först försöka visa med ett exempel att jag har förstått vad en derivata är. För det är väl det du vill veta?”

”Jag kan rita en kurva på tavlan över min bilfärd hit. Den vågräta axeln är tiden och den lodräta axeln är hastigheten vid varje tidpunkt. Kurvan börjar på noll när jag startar motorn, sedan lyfter den till femtio här medan jag kör på kvartersgatan och ligger kvar så till nästa punkten när den lyfter igen, denna gång till sjuttio när jag kör på Götgatans breda del. Här går kurvan ner till noll igen, när jag stannar i en korsning. Jag tvingas backa en bit; kurvan går under noll, får negativa värden, tills jag åter bromsar och stannar. Detta är en vanlig enkel kurva utefter en tidsaxel. Nu ska jag derivera den.

I stället för att plotta in min hastighet vid varje tänkbar tidpunkt gör jag i stället en kurva som visar mina accelerationer och inbromsningar, alltså hastighetsförändringar. Alla stunder när jag har jämt hastighet, skit samma om den är noll eller femtio eller sjuttio eller är negativ, har värdet noll. Alla accelerationer har positiva värden, högre ju större accelerationen är. Alla inbromsningar har negativa värden. Utom när jag bromsar förstås; då är accelerationen bakåt ett negativt värde på den nya kurvan och inbromsningen analog till acceleration framåt och alltså ett positivt värde.

Man kan säga att derivatan talar om hur stor riktningskoefficienten, alltså lutningen, är i varje punkt på den övre kurvan,” avslutade jag.

Läraren applåderade och hans bisittare såg lika nöjd ut. Sedan lotsade läraren mig genom hela härledningen med en rad vänliga men kloka och vägledande frågor. Vi förstod varandra utmärkt.

Den största stötestenen på den utstakade vägen till Karro var biologikursen. Här gick det inte att komma med vaga påståenden om att man hade promenerat mycket i naturen och brukade dissekera gäddor och kaniner och kalvögon under matlagningen.

Räddningen fanns på Östra Real. Under sommaren arrangerades en fullständig gymnasiekurs i ämnet biologi. Den innehöll lika många lektionstimmar som den ordinarie kursen över två år, men koncentrerade till fyra veckor.

Läraren var mycket speciell. Det underlättade inlärningen avsevärt. Han inledde vår bekantskap med orden:

”Jag ger fullkomligt blanka den i om ni lär er något eller inte. Det avgör ni helt och hållet själva. Men ni har väl tänkt att söka in på läkarlinjen förstår jag. Och det är väl konkurrens dit kan jag tänka. Så ni har nog tillräckliga skäl att lägga manken till.

Jag tänker göra mitt enkla jobb. Det är att varje dag servera er ett smörgåsbord fullt med läckerheter av alla slag. Ni får ta för er av allt ni ser och hör. Det är helt och hållet upp till er själva. Varje dag kommer jag att lämna kvar en trave böcker här på katedern. Ni får låna dem om ni vill. Men se till att de kommer tillbaka snart, för det kan finnas fler som vill läsa dem.”

Jag har haft många lärare i min ungdom, men aldrig någon som kunnat lära ut allt sitt kunskapsstoff som Clark Kent. Vi kallade honom så, för han hade ett självförtroende som liknade Stålmannens. Och Stålis omdöme också, inte i god bemärkelse precis. Clark hade förläst sig på von Däniken och var övertygad om att ett gäng utomjordingar hade landat i Afrika och våldtagit neanderthalkvinnorna och resultatet hade blivit vi. Hos en hel del av sina ordinarie elever såg han extra mycket återstående neanderthaldrag, nästan bara sådana, avslöjade han. Han var också övertygad om att nästa istid skulle komma över oss så överrumplande, kanske redan nästa år, eller nästa, att vi inte skulle ha en chans att flytta på oss innan vi var begravda av de växande is- och snömassorna.

Vi älskade Clark, Thomas och jag och säkert de andra också på sommarkursen. Han hade tillräckligt många tokiga idéer och manér för att räcka till att använda som särskilt formgivna krokar att hänga upp alla de nyvunna kunskaperna på. När vi väl gick på Karro insåg vi att han hade passat på att lära oss en icke föraktlig del av läkarutbildningens enterminskurs i kemi på köpet. Vi kunde hela citroncyracykeln utantill, i varje steg och detalj. Den utgör själva navet i livets egen kemi.

Jag hade läst tjugo bredvidläsningsbäcker utöver den ordinarie kurslitteraturen, som regel en ny bok varje natt. Den bästa handlade om Charles Darwins resa med skeppet Beagle till Galapagosöarna.

På den här kursen träffade jag Thomas. Eller Dagge, som jag råkade kalla honom efter ett pinsamt men omedvetet misstag.

Det finns inte särskilt stora likheter mellan namnen Thomas och Dag. Ändå ropade jag "Dag!" till den ljuse killen på rasten. Och han såg att jag ropade till honom och svarade "Ja, vad vill du?". Det var först nästa dag, när vi gjorde sällskap till tunnelbanan, som han frågade mig:

”Varför kallar du mig egentligen för Dag? När jag heter Thomas.”

För att släta över misstaget berättade jag om det som en rolig historia nästa morgon. Då sa Babsan, en annan av kursdeltagarna:

”Jag tycker Dag passar bra på dig. Du ser ut som en typisk snäll Dag. Dagge! Hej, Dagge.”

Smeknamnet Dagge fick följa Thomas också in på Karolinska och genom alla kurserna och åren.

Ända tills han blev "allmänläkaren" med hela svenska folket. Misstänkt för det mord som kom att kallas århundradets mest omskrivna, det barbariska "styckmordet". Först fälld men friad i en rättegång. Sedan friad men fälld i nästa. Han och en rättsläkare, "obducenten" kallad, blev definitivt de mest skyldiga mördare som har funnits i ett helt folks ögon.

Trots att han aldrig har haft något som helst med vare sig den döda eller med gärningen att skaffa.

Inte det minsta. Såvitt jag förstår.

 

 

 

Kapitel 5

Jag vet inte riktigt varför jag valde att bli läkare. Antagligen ligger de djupaste rötterna i min barndom. I mitt medfödda hjärtfel och i mina månadslånga eterdoftande sjukhusperioder i femsexårsåldern. Men beslutet mognade sent i mitt liv.

Om jag hade fått tillfälle att gå ut gymnasiet i tonåren och därtill lyckats skaffa mig tillräckligt bra betyg, det hette lilla a och AB och Ba och sådant på den tiden, skulle jag nog ändå inte ha vågat söka mig till en ny utbildning som skulle ta ytterligare ett drygt decennium fram till slutligt yrkeskompetensbevis. Eller åtminstone fem och ett halvt år fram till den första ynka månadslönen i samma storleksordning som ett tredagarsutbildat vårdbiträdes.

Min fysiska oro var alldeles för stor på den tiden. Testosteronet, det manliga könshormonet, sprutade i min kropp och piskade den att fatta snabba beslut och skapa omedelbara resultat.

Tio femton år senare hade jag nog inte heller vågat satsa på ett mångårigt projekt med så osäker utgång. Ty då uttalade sig de kinesiska kommunistledarna med stor pondus i den globala fredsdiskussionen och hävdade att enligt deras analys stod huvudkonflikten i världen mellan USA och Sovjetunionen. Den skulle med historisk nödvändighet komma att inom kort utkämpas med kärnvapen i "tredje land", varmed menades Europa. De båda dåvarande supermakterna och stridstupparna skulle sedan dela upp ett ödelagt och folktomt Europa mellan sig efter tvekampen. Det lät bestickande i både mina och många andras öron. I Västtyskland grävde hundratusentals villaägare atomskyddsrum i sina trädgårdar. Minst en tysk flyttade med sin familj ända till Falklandsöarna i södra Sydatlanten för att undkomma det oundvikliga kriget. Han fick dock anledning att ångra sig.

Jag beställde och fick ett American Express-kort för att utan varsel kunna flyga iväg vart som helst på klotet om det plötsligt började dra ihop sig. Det skulle rimligen starta med ett president- eller statsministermord eller någon snarlik utlösande handling. Chansen att efteråt på grund av force majeur slippa undan kravet att betala räkningen från kreditkortsbolaget ingick i kalkylen.

Ändå kändes läkaryrket som ett självklart mål, för att inte säga slutmål, nästan ödesbestämt. Det gör det inte längre. Oron har kommit åter. Det repetitiva i varje ny vardag har åter börjat klumpa igen halsen och ge mig andnöd. Tvivlet på nyttan sätter in då och då när jag ser en vegeterande och för all framtid till medvetslöshet dömd kropp, ung eller gammal, utsättas för förnedrande behandling för att doktorn eller någon anhörig inte kan hantera sin egen dödsångest utan projicerar den på den stackarn som ur alla rimliga perspektiv bara kan ha en enda objektiv önskan; att få dö värdigt och naturligt.

Denna inställning är min egen. I diskussioner med kollegor känner jag mig inte sällan ensam och utelämnad när jag försvarar den, om de alls vill diskutera detta ämne. Men denna inställningen förefaller att vara ärftlig. Mina föräldrar hade samma tankar, och det styrde i många stycken deras liv, särskilt min mors. De ledde henne till och med in i döden. Och frågan är om det inte gällde hennes far också. Så det är verkligen ingen oväsentlig fråga att ta ställning till. Ska den bestämma också mitt livsöde?

Jag undrar ibland vilka dunkla krafter som får mig och andra att välja ett yrke som innebär att hela dagarna syssla endast med sjukdom, elände och förnedrande död. Naturligtvis är det för att vi vill hjälpa våra medmänniskor, lindra deras nöd och bota deras onda. Vi är sanna altruister, vi har alla ett Florence Nightingale-hjärta tickande i våra bröst.

Ta're i dalen! Lyssna på oss läkare när våra tungor lossnar en aning under diskussion på någon läkemedelsintroduktion eller en dag på sjukhuset när vår närmaste chef är kompledig. Smyglyssna på syrrorna i deras omklädningsrum efter passet. Sätt dig med biträdena i rökrummet och hör deras kommentarer. Ät lunch med medicinstudenterna på Karro.

Kom sedan igen och säg om det där att läkare har större känslor för andra än för sig själva, så får du höra hur det skorrar. Nej, hög status, bra lön, ära och makt är nyckelord som säger mer om oss som valt den här branschen. Det betyder att vi för det mesta är vanliga människor, samma sort som väljer alla andra yrken med status och bra lön. Vad skulle det vara för fel på dessa mål? Pengar, makt och ära, finns det några starkare och bättre drivkrafter? Det skulle i så fall vara sexualdriften, erotiken. Förresten är det där med skyhöga läkarlöner ett vackert eller sorgligt minne blott. Jag skulle nog ha haft större inkomst förra året om jag hade stannat kvar i mitt förra yrke som redigerare på "Blaskan" och gjort en normal karriär i takt med mina gamla arbetskamrater än vad jag tjänade som överläkare med löneläge över medianen.

Därmed är inte sagt att vi läkare är cyniska eller hyser förakt för andra. Men yrket kan ibland kräva att vi lägger sordin på våra känslor, hushållar med dem. En del av oss har upplevt situationen att först kämpa för att rädda livet på en medmänniska som man har lärt sig uppskatta och kanske tycka särskilt mycket om, och sedan nästa dag obducera samma person för att söka efter facit, den möjliga sjukdoms- och dödsorsak som man kanske hade förbisett. Ett nytt faktum eller ny slutsats i strömmen av symtom och tolkningar.

Men så tillkommer den viktigaste faktorn vid val av nytt yrke, åtminstone för mig. Det är omväxlingen, det nya, utmaningen i sig. Kan jag, som inte ens tog mig genom gymnasiet som ung, klara läkarutbildningen? Det lär ju vara många som inte gör det. Så måste jag då bevisa att jag kan. För vem? Bevisa för mig själv? För mina föräldrar? Mina kompisar? Ja, det är i alla fall inte för mina barn. De tar mig för den jag är. De känner mig rakt igenom och skulle aldrig låta sig imponeras av något så ovidkommande som ett byte av yrke. Däremot kan de bli totalt överrumplade av att få se mig laga pannkakor eller koka fisksoppa eller något annat som de trodde att jag inte hade den ringaste aning om hur man gör.

* * *

Jag läste några ämnen på universitetet på kvällarna i slutet av sjuttiotalet, socialantropologi och ekonomisk historia, ett par betyg i varje. Det gjorde jag för att allmänbilda mig och för att sysselsätta mig med något nyttigt efter den andra skilsmässan och därmed avhålla mig från alltför många pubbesök. Kanske gjorde jag det också för att söka efter en ny fru med gott förstånd. Min grabb bodde kvar hos mig. Det hade han gjort sedan jag skilde mig från hans mor när han var ett knappt år. Han såg ut att klara sig fint, men jag förstod att han hade tagit emot ganska rejäla törnar den senaste tiden. Han hade börjat lita på henne och på att hon i motsats till några andra damer som han hade sett hemma under fjolåret skulle stanna och han hade till och med kallat henne för mamma innan det gick åt helvete. I tioårsåldern är man känslig för sådana saker. Lillflickan bodde hos sin mor i Göteborg och brukade mer eller mindre motvilligt göra den fyra timmar långa tågresan tur och retur var tredje eller fjärde helg för att hälsa på storebror och pappa och hans nya fru om och när han hade någon. Jag var redigerare med tidig morgontjänst på kvällstidningen.

Den våren kom bud om ändrade regler för högskolestudier. Nyordningen skulle införas med full kraft redan till hösten. Inget mer fritt läsande skulle tillåtas. Alla ämnen skulle inlemmas i hårt reglerade utbildningslinjer. Alla linjer skulle spärras så att bara en del av de sökande kunde antas och resten stängas ute. Så skulle man öka studenternas rädsla och effektivitet och hålla kostnaderna nere. Samtidigt infördes ett nytt konkurrensmedel, vid sidan av betygen. Det kallades för högskoleprovet och avsåg att mäta och gradera de sökandes förmåga att tillgodogöra sig och förstå ord och texter på svenska och engelska, söka reda på efterfrågad information i större textmassor och utnyttja denna i kombination med eget logiskt tänkande. Kort sagt förmågan att studera och begripa.

Det skulle framförallt ge en chans för så kallade tjugofemfyror att söka sig till högre studier. Det var benämningen på personer över tjugofyra år och med minst fyra års erfarenheter från yrkeslivet. De som kände sig tillhöra denna kvot hade ofta inga eller dåliga studentbetyg. Det var något för mig. Skräddarsytt.

Jag ville gärna läsa ytterligare ett betyg i ekonomisk historia. Sällan hade jag kommit i kontakt med så spännande texter och utsagor som där. Varför uppstod industrialismen, vår tids ordning för att producera varor, i det förhållandevis fattiga England? Varför inte i det rika Spanien som hade hämtat hem skeppslast efter skeppslast med guld från Sydamerika i århundraden? Här i dessa tjocka böcker på engelska fanns de förbluffande svaren eller åtminstone tankeväckande resonemangen.

Jag skärpte mig när jag besvarade förmiddagsfrågorna på provet på Åsö gymnasium. Salen var fullpackad med adepter. De flesta var i tjugoårsåldern men där fanns också en hel del i min ålder, några och trettio, och någon enstaka över fyrtio. Många av frågorna, kanske hälften, kändes töntigt enkla. Men tillräckligt många var så svåra, tangerade eller överskred gränsen för min förmåga, att jag tyckte om provet. Jag förstod att det var väl skickat att utföra sitt uppdrag, att separera de bättre studiebegåvningarna från de sämre på alla nivåer.

Tiden för varje delprov var generöst tilltagen enligt min måttståck. Det var alltså inte klockan som i första hand skulle vara utslagsgivande. Halva tiden gick åt till att bara vänta, tyckte jag, och det påverkade koncentrationen negativt. Oroliga tankar smög sig på. Skulle jag snart med dessa vetenskapliga metoder avslöjas som en obegåvad odugling, en som hittills bluffat sig fram på billiga poänger snarare än på god analys och intelligenta slutsatser? Men resultatet skulle väl vara hemligt och komma i ett slutet kuvert bara till mig?

Under lunchuppehållet köpte jag en maträtt i serveringen och slog mig ned vid samma bord som en smal blek flicka i tjugofemårsåldern med röd rosett i sitt ljusgula pagehår och med ljusrött läppstift och ett paket Marlborocigarretter framför sig.

- Gu va svårt, tycker inte du det också? Jag hann bara inte med nånting, inledde hon.

Jag hade svårt att välja svar. Hormonerna gjorde sig påminda och försökte övertala mig att vara vänlig och förförande och trösta flickebarnet som kanske när allt kom omkring sökte en far till sina kommande barn. Mitt iskalla men smältande intellekt viskade att jag egentligen skulle vara glad för var och en av medtävlarna, som tyckte att provet var svårt. Alla omkring mig var ju konkurrenter om ett begränsat antal högskoleplatser. Deras reaktioner kunde kanske ge en liten fingervisning om hur kön till fortsatta studier skulle komma att arrangeras i rangordning. Men jag kunde ju inte gärna säga till flickan:

- Tack för de orden, lilla vän. Vore jag i dina skor skulle jag inte slita sulorna en gång till i den här skolans trappor utan gå raka vägen till arbetsförmedlingen och acceptera första bästa erbjudna jobb. Prov ska vara svåra. Annars är de värdelösa. Förstår fröken det?

För att glida ur knipan vände jag mig som om jag redan var på väg att göra det till en kille i jeansjacka närmast väggen och frågade:

- Och vad har du tänkt att studera då?

Han såg ut att vara tjugoåtta, trettio år och lade ner besticken på bordet och tuggade färdigt och svalde innan han tittade in i mina ögon och svarade:

- Jag ska läsa medicin. Har jobbat som fotograf i åtta år nu.

Orden träffade mitt öra som "the gongmans" slägga träffar gonggongen i början på filmerna från brittiska Rank Organisations. Vibrationerna inne i huvudet startade med en sekunds fördröjning och växte sig starkare medan själva tiden bromsade in med ett gnissel och stannade. När darrningarna småningom ebbade ut och rann bort i lokalen och blandade sig med matoset och tiden började gå i normal takt hade jag fattat ett avgörande beslut.

Mitt liv hade förändrats på mindre än fem sekunder. Ingenting skulle någonsin mera bli som det hade varit. Jag var inte längre bara en habil redigerare på ett lösnummersålt kvällsblad. Från och med nu var jag dessutom blivande läkare. Därmed hade jag ju faktiskt alltid varit det, blivande doktor. Jag hade bara inte vetat om det förrän just nu.

På samma sätt som en äldre hjärtkirurg med de märkligaste av kunskaper och färdigheter hade räddat mitt unga liv från en naturlig utgallring skulle jag snart rädda andras. Jag skulle betala tillbaka min skuld till samhället, till världsordningen, till naturen. Jag skulle inte bara bli läkare. Jag skulle dessutom bli en bra läkare, en sällsynt bra sådan, en av de få som skulle bli till verklig nytta för omvärlden, som skulle föra läkarvetenskapen framåt, som skulle bidra till att ytterligare en bit övertro och vanföreställning ersattes med ett stycke sant och bevisat vetande. Först måste jag läsa lite medicinsk historia. En handfull av de bästa böckerna i ämnet. Biblioteket nästa! Men allra först måste jag göra klart högskoleprovet. Det skulle ta hela eftermiddagen också.

Med en påträngande känsla av oövervinnlighet besvarade jag resten av frågorna. Inte ett fel skrev jag, i alla fall inte två. Det visste jag. Det kände jag och uppfattade som fullständigt självklart. Ingenting kunde stoppa mig nu. Min väg låg utstakad och upplyst framför mig, rak och nyspolat ren och blank ända till horisonten.

På vägen till biblioteket funderade jag något på de rent praktiska hindren som låg mellan mig och mitt nya mål i livet. Visserligen hade jag vid olika tillfällen genom åren skaffat mig de gymnasiebetyg i svenska, engelska, samhällskunskap och historia som krävdes för universitetsstudier och för att jag en gång för många år sedan skulle få söka in på journalisthögskolan. Det hade jag gjort genom att läsa på egen hand i lånade läroböcker och begära så kallad särskild prövning med skrivningar och muntliga tentamina inför två lärare åt gången.

Men nu gällde det en naturvetenskaplig utbildning. Säkert krävde man hyfsade och dokumenterade gymnasiekunskaper i matte och biologi, kanske också i fysik och kemi. Just dessa fyra ämnen hade jag undvikit när jag som vuxen på egen hand hade klämt det ena gymnasieämnet efter det andra. Jag hade valt att tentera på det ganska magra samlingsämnet naturkunskap i stället. De fyra stora föreföll mig alltför omfattande och svåra. Behövde man kunna latin också? Det var väl det språk läkare talade med varandra.

Förresten, den här nya intagningsordningen som gav mig och andra gamlingar en ny studiechans på en generöst tilltagen intagningskvot, den måste rimligen medföra att många unga nykläckta studenter skulle komma att känna sig utslagna i en från deras synvinkel sett grymt orättvis konkurrens. De var ju födda på femtio- och möjligen sextiotalen och hade redan tillräckligt med komplex inför min aktiva generation, som de kallade fyrtiotalisterna.

Vad skulle de unga tycka om denna nyordning för urval till högre studier? Det var bäddat för högljudda protester och kanske en ny lag redan till nästa höst. Här gällde det att smida järnet innan det svalnade. Till våren måste jag komma in på läkarlinjen på Karolinska Institutet. Jag hade hela sommaren och hösten på mig att greja de nödvändiga betygen. Sedan skulle det antagligen vara för sent.

På stadsbiblioteket på Sveavägen fann jag de böcker jag sökte. Det var en halvtjock av mexikanaren Ivan Illich, i vilken han hävdar att sjukvården i världen i stort sett producerar mer sjukdom än den botar och alltså har en negativ nettoeffekt. Sedan var det Matts Bergmarks medicinhistoriska böcker, "Bad och bot" och "Från pest till polio" och några till. Jag läste Bergmarks böcker samma kväll och natt och ringde upp honom nästa förmiddag. Det är en journalistisk ovana som jag fortfarande försöker att behålla, att gå direkt på källorna.

- Hade jag vetat hur populära mina böcker skulle bli så här i efterhand hade jag lånat pengar och köpt upp restupplagorna själv, sade han. Då hade jag kunnat bli rik. Nu finns de bara på antikvariaten och är ganska dyra.

Egentligen var vi kollegor, från två olika tidningsredaktioner. Han hade i uppdrag att periodiskt ge ut en reklamskrift som ett läkemedelsföretag lät distribuera till alla läkare i landet för att uppmuntra dem att på sina recept förskriva just det här företagets antiallergiska och lugnande preparat. Efter en tid började han undra om någon doktor över huvud taget läste publikationen. En liten enkät gav alltför låg svarsfrekvens för att anses tillfredsställande besvara frågan. Då utvecklade Matts sin enkla idé.

Han införde en förhållandevis knepig deckargåta av Sherlock Holmes-typ, ungefär en halv sida lång, i varje nummer och lockade med ett enkelt pris och namnpublicering av första, andra och tredjevinnarna. Det blev genast uppmärksammat av läsekretsen och snart fick han skaffa sig en större brevkorg.

En yrkeskår som i viss mån uppfattar sig själv som inte bara guds ställföreträdare och operatör utan också som grädden på IQ-moset i samhället missade inte chansen att demonstrera detta i en lagom lättsam publikation som också ögnades igenom av en del syrror och apotekare. Här gällde det inte bara att komma in med rätt svar på ett definierat problem. Dessutom kunde svaret vara genialt eller elegant i sin lösning eller formulering. Det fick gärna vara skrivet på vers, i strängt versmått som trefotad jamb utan nöd- eller falskrim.

Men inte nog med att det blev en tävling i tävlingen om de smartaste svaren och om antalet gånger den ena docenten kunde klå den andre och mellan medicinare och kirurger. Allt fler sände in egenkonstruerade eller varstans uppsnappade problem för publicering. Det blev en självrullande verksamhet, som Bergmark bara behövde administrera och redigera in på sidan. Ingen annan redaktör för en läkemedelsblaska har väl haft så god och tät kontakt med sin läsekrets, menade Bergmark.

Han berättade detta mest som ett tips från en journalist till en annan men sade också att han skulle hålla utkik efter kandidat Lönnroth i elevbänkarna när han skulle föreläsa medicinhistoria på institutet nästa vår.

Huvudspåret i Bergmarks medicinhistoriska böcker vid sidan av det rent roande och undervisande var att framhålla den så kallade skolmedicinens vetenskapliga hållning i motsats till olika kvacksalvares, magnetisörers och homeopaters karaktär av bluff och bondfångeri.

Bergmark gav mig en kick framåt. Illich var svårare att smälta. Om han verkligen hade rätt i sitt paradoxala påstående om sjukvårdens negativa nettoeffekt i termer av lindring och bot, då skulle man ju i ärlighetens namn välja vilket annat yrke som helst om man kände sig driven av viljan eller tvånget att åstadkomma sann nytta. En årslång läkarstrejk i Kanada hade resulterat i sjunkande dödssiffror skrev han och anförde det som ett av sina starkaste argument.

Jag hade skummat igenom en annan bok av samme man, där han påvisade att skolan som institution utgjorde ett stort hinder för inlärning, kanske det största då det tar död på så mycket naturligt intresse hos barn. Ungefär samma sak hade jag hört Jan Myrdal hävda mer än en gång, och jag var ganska benägen att utifrån egna sorgliga erfarenheter från skoltiden hålla med. Så min tilltro till Illich utgick från en positiv förhandsuppfattning.

Jag hade emellertid ett eget motargument som för min del vägde långt tyngre än hans kritiska bok om sjukvården. Själv skulle jag ha varit stendöd sedan länge, sedan sju- eller åttaårsåldern, utan drastiska och djärva insatser från en av världens just då skickligaste läkare inom sitt område.

I ett större sammanhang har det väl ingen egentlig betydelse. Dels har jag faktiskt, enligt min syn, varit i varje tänkbar mening död i alla tider innan jag råkade avlas och födas, alla årmiljarder utom de allra senaste få decennierna sedan kriget, sedan nittonhundrafyrtiofyra på våren. Världen har klarat sig bra utan mig. Dels finns det också nu fler människor än jag, så många att ingen skulle sakna mig, kanske till och med för många allaredan. Men det var ett overkligt perspektiv. Från min horisont fanns det bara en som jag, och jag är lika viktig och värdefull som någon annan. Utan mig hade inte mina barn funnits. Utan mig hade inte Broströmrederiets planerade utflaggning av Gripsholm och Kungsholm till Panama avslöjats eller SAPO-affären i Göteborg kommit till allmänhetens kännedom. Nåja, om det påverkade den svenska handelsflottans eller landets eller den politiska spionens eller hans partis framtid på något avgörande sätt är väl ganska oklart. Kanske ändå, kanske ritade jag ett litet spår i historiens sand den gången. Men spår i sand försvinner fort.

Att rädda livet på barn med sjuka hjärtan men för övrigt friska kunde jag alltså inte från någon som helst ståndpunkt sett uppfatta som ett moraliskt dilemma. Det fanns bara ett sätt att se på det problemet; allt att vinna, inget att förlora. En viss samhällskostnad fanns där möjligen också, men antagligen understeg operationskostnaden alternativa utgifter för långvarig vård och hjälp, och i så fall var verksamheten rent av direkt lönande.

Samma resonemang tyckte jag att man kunde tänja ut för att gälla barn i allmänhet, och ungdomar, och en stor del av de medelålders och äldre sjuka och skadade också för den delen. Det kanske är annorlunda i Mexiko, men här gör nog sjukvården en hel del nytta i alla fall, tyckte jag. Fast man gjorde nog klokt i att lära sig se upp med patienter som simulerar värk eller något liknande obevisbart för att få långa sjukskrivningar från trista jobb. Och med sådana som omedvetet bygger upp dramatiska ångestneuroser för att det ger dem en mer uppmärksammad plats i den egna familjen och i doktorns mottagningsrum. Och med miljörelaterade sjukdomar och skador. Där måste väl ändå doktorns uppgift vara att slå larm och få till stånd ändringar i produktionsteknik eller vad det nu kunde vara, så att människorna blev friskare i stor skala.

Så hade jag knäckt Illich-nöten. På natten drömde jag att jag satt på en stol i vit, något för stor rock med knäppt sleif i ryggen och med ett blankt stetoskop runt nacken framför en oändligt lång stående och rullstolssittande kö av lytta och halta patienter, en del med gips och kryckor, en del med rollator och tunga medicinpåsar i handen. På ömse sidor om mig låg travar med Illichs sjukvårdsbok. Jag gav ett exemplar till varje patient och sa något i stil med Jesu uppmaning i söndagsskoletexterna:

- Gå hem och krya på dig. Ta sängen med dig. Och den här boken. Läs den och fundera lite på innehållet. Tänk på att det ytterst är du själv som har ansvaret för ditt välbefinnande och att det faktiskt innebär en reell risk för både liv och hälsa att komma till mig eller till någon annan doktor. Vi är alla människor och kan göra mänskliga fel och felbedömningar, trots att en del av oss inte inser eller tror det. Akta dig, den sorten är farligast, lita på mig. Lycka till i dina framtida beslut.

Jag berättade drömmen för Birgitta, psykolog och en av mina pålitligaste vänner sedan den tiden när vi tillsammans var med och startade en halvradikal kulturavdelning i Göteborg omkring en som det senare visade sig tillfällig tidskrift. Hon nickade och log och sa:

- Det blir nog bra.

Också Birgittas omdöme litar jag mer på än på mitt eget. När jag just hade gått ut journalisthögskolan och höll på att söka jobb tyckte jag att jag misskötte Markus, min grabb. Sju, åtta år gammal fick han ofta laga sin egen middag. Den sommaren lämnade jag bort honom till en bondgård i Halland. Jag hade inte råd att ta semester utan måste i stället se till att få jobb och få in en fot på någon redaktion just när de andra reportrarna hade semester. Då beklagade jag mig inför Birgitta och framställde pojken som ett sannolikt lätt byte för frestelser som oundvikligt skulle leda till ungdomsbrottslighet och narkomani, under alla förhållanden till livslång arbetslöshet med tanke på de dåliga tiderna och den utslocknade framtidstron i landet och framförallt på grund av min dåliga omvårdnad.

- Inte! sa Birgitta. Den grabben har din tåga. Det kommer att gå bra för honom, bara du litar på honom.

Med tiden blev han ung köpman i dagligvarubranschen, hoppade fallskärm och gick på ledarskapsutvecklingskurser och varvade ekonomiskt sin farsa flera tiotals gånger utan att det tycks ha skadat hans person. Därför tror jag att Birgitta alltid har rätt när hon spår om framtiden.

Men vet hon att Markus första egentliga kontakt med detaljhandeln skedde i form av snatteri? Han stal den dyraste bilbanan som fanns på storkonsum vid Slussen och åkte fast.

Det var kanske hans livsavgörande dag. Detta var min. Jag hade fattat ett beslut.

 

 

Kapitel 6

Jag upplevde uppropsdagen på Karolinska institutet som min dittills lyckligaste dag i livet. Det kändes som champagnerus i benen. Jag fick lägga band på mig för att inte flina och skratta högt. Thomas och jag satt långt fram i hörsalen, på femte eller sjätte bänkraden. Vi hade blivit kompisar på intensivkursen i biologi under försommaren. Nu hade vi båda nått våra drömda mål. Åtminstone stod vi vid själva porten till paradiset. Sankte Per tog personligen emot. Han hade förklätt sig till anatomiprofessor.

Nyss hemkommen från några års gästspel i USA stod han nu på estraden i hörsalen och höll ett hälsningsanförande. Det hade formen av en inledande anatomiföreläsning uppblandad med små råd och förhållningsregler. Framför oss skrev en student ner så många av professorns ord som han hann med i sitt kollegieblock. Det var nästan tvåhundra studenter i salen.

Det var meningen att vi skulle vara precis hundraåttio om ett par veckor. Av erfarenhet visste man att några tiotal skulle sluta redan i början. De skulle upptäcka att de hade hamnat fel i livet och söka sig till andra jaktmarker. Jag menar inte ta livet av sig utan andra studier och andra kamrater och andra möjliga partners. Men någon eller några av oss skulle också komma att ta sina liv, rent statistiskt alltså, redan innan studierna var avklarade om drygt fem år. Det påpekade en annan föreläsare, en psykolog, i sin första föreläsning.

En gång tidigare hade jag känt samma slags glädjerus och total tilltro till min egen framtid. Det var när jag tio år tidigare hade fått besked om att jag blivit antagen till journalisthögskolan. Var femtonde sökande antogs, så det var verkligen att bli utvald. Men det var också en arbetsseger.

Efter första skilsmässan i mitten av sextiotalet tog jag hand om Markus. Han var ett år. Men samhället gillade inte ensamstående fäder på den tiden. När jag ringde till barnavårdsnämnden för att få praktiska råd av en expert inför min hustrus och min gemensamma ansökan om hemskillnad och vårt gemensamma fördrag om att vårdnaden skulle tillfalla mig svarade en gäll kärringröst i telefon:

”Men ni är ju man! Jag hör tydligt att ni är en karl. Begriper ni inte att ett barn behöver sin mor?”

”Det behöver väl en far också?” invände jag.

”Nej, det var det värsta jag har hört. Det är tur att det är domstolen som bestämmer och inte ni, det hör jag. Och domstolen ser till barnets bästa, så det så, och barnets bästa är alltid en mor. Det är ju självklart.”

För att lösa problemet på ett praktiskt sätt skrev vi att vi önskade modern som vårdnadshavare, och så tog jag hand om grabben i alla fall. En uttalad förutsättning från moderns sida för detta arrangemang var ett löfte från mig att aldrig någonsin begära något vårdnadsbidrag. Ett år senare ansökte vi om slutlig äktenskapsskillnad. Då begärde vi fadern som vårdnadshavare och anförde det praktiska förhållandet som främsta skäl. Det godtogs. Inget vårdnadsbidrag skulle utkrävas eller utgå. Därmed kunde det inte heller bli frågan om så kallat bidragsförskott. En man ska väl åtminstone kunna klara av att försörja en familj. Och en så extremt liten som denna kunde väl inte vara något problem.

Bränd av mina sporadiska kontakter med det skyddande samhället vågade jag inte be om dagisplats för Markus under de första tre åren, inte förrän jag hade etablerat en ny familj. Kanske skulle någon myndighetsperson få för sig att en sådan begäran skulle bevisa att den ensamme fadern inte mäktade med att sköta sitt eget barn, precis som det var uttalat från myndigheten redan från början.

Så jag sa upp mitt jobb som byggnadsingenjör och projektledare och blev taxichaufför i stället. Det gick på några veckor att ta trafikkort och droskbok. Sedan var det bara att sätta igång och köra för åkarna. De sökte massor av chaufförer. Åttatusen gator i Göteborg fick jag lära mig efter hand. Flertalet blev jag ganska förtrogen med.

Jag ordnade så att jag fick köra för ett större droskgarage alla torsdags-, fredags”och lördagskvällar. Det var de mest lönsamma passen på hela veckan, så tre pass gav en hyfsad lön för att vara en taxichaufförs. Det gav mig tid att själv ta hand om Markus hela veckorna i övrigt. De tre arbetskvällarna varje vecka kunde jag få tag i tjejer som ville vara barnvakt. De skulle naturligtvis ha betalt men inte så mycket att inte min lön räckte till. En femtiolapp till barnvakten plus pengar till taxi hem. Det var ungefär vad jag brukade kamma hem i dricks av mina passagerare på ett pass.

Jag blev en häxmästare på att byta blöjor. I en färgaffär vid Järntorget hittade jag en importerad nymodighet som senare kom att kallas plastsnibbar. De var en välsignelse jämfört med den gamla typen av blöjbyxor, som aldrig gick att få torra efter tvätt. De nya krävde bara att man kunde knyta två enkla råbandsknopar, gärna med en ögla, inte två, i stället för kärringknutar som gled. De var lätta att tvätta och torka. De var tillräckligt billiga för att kunna slängas utan dåligt samvete. Framförallt var de mjukare mot barnstjärtar än sina föregångare och höll tätt.

Sedan kan det väl hända att Markus fick lite väl vuxna och kvällssena vanor i ganska unga år. Han var min ständige följeslagare när jag idkade socialt umgänge, och han öppnade många portar för mig. Medan ensamma mödrar på den tiden kanske hade svårt att finna en ny karl gällde motsatt förhållande för en ensamstående far.

Efter några år kom dråpslaget. Mitt körkort drogs in på tre månader med omedelbar verkan. Visserligen kunde jag köra hem i min Renault fyra, den första fabriksnya bil jag kostat på mig, utan större risk, men jag kunde ju inte köra taxi utan körkort.

Det hela berodde på en bagatell. Ett helt år tidigare hade jag nätt och jämt kolliderat med en elak gubbe i en folkvagn. Jag höll på att köra om honom med droskan, en seg bullmerca hundraåttio med automatlåda med ett ax på säkert en minut från noll till femtio. Precis som professor Skogh gjorde många år senare tryckte den här folkvagnsföraren på gasen i stället för att släppa in mig, trots att jag redan var om. Där låg han och tvingade kvar mig i mötande fil tills jag verkligen fick möte, en buss på linje fyrtio. Då pressade jag in mig, och hans främre kofångare stötte till min bakre.

Jag stannade vid kanten och gick ur bilen, medan min passagerare skrattande satt kvar där fram. Folkan hade stannat en tio meter bakom mig. Den såg oskadad ut, och det gjorde droskbilen också, så det var väl inte mycket att tjafsa om. Folkagubben kom emot mig. Han såg ut som en hamnarbetare. Gapande och svärande viftade han med sina håriga underarmar under de uppvikta skjortärmarna och med knutna nävar. Det var ett spel för galleriet, vet vill säga för åskådarna på trottoaren. Skulle det urarta till slagsmål? Det såg så ut.

”Din förbannade taxibög! Hur fan tror du att du får köra? Skrämma skiten ut kärringen! Kom hit, din djävel!”

Men ingen skada var ju skedd. Bilarna var hela. Det var vi också, än så länge. Jag ropade åt gubben:

”Stå du där och hött, gubbe! Jag har annat att göra.”

Så satte jag mig i bilen igen och körde vidare med passageraren till hans adress. Senare på kvällen blev jag kallad genom taxiradion till polishuset, där jag besvarade frågor om vad som skett. Och det var ju inte mycket, när allt kom omkring.

Ett halvår senare var jag instämd till tingsrätten, misstänkt för vårdslöshet i trafik och olovligt avvikande från olycksplats, det vill säga smitning. Ett av hans vittnen sa att jag hade "gett honom en bredsida", men det var ingen som trodde på det eftersom det inte fanns några skador. Ett annat vittne sa att jag hade stannat hundrafemtio meter ungefär framför folkan, och vi andra tittade bekymrat på honom. Rätten ogillade åtalet för vårdslöshet men gav mig tjugo dagsböter à trettio kronor för olovligt avvikande. Jag hade trots allt inte lämnat namn och adress till gubben. Det var bara det jag hade varit lagligen skyldig att göra innan jag körde min väg. Det kostade mig alltså sexhundra spänn, drygt två dagsinkomster.

Sedan kom det någon lapp hem om att man övervägde åtgärd beträffande mitt körkort. Jag skrev som det var och tyckte att allt nu var ur världen. Men det var det inte. Ett halvår senare tog länstyrelsen hand om mitt körkort. Efter tre månader fick jag lov att ta ett nytt, med nytt körkortsprov. Därefter kunde jag ta ett nytt trafikkort, också med nytt prov. Först därefter fick jag lov att ansöka om ny droskbok. Mitt jobb var borta.

Självklart kunde jag överklaga beslutet. Det fanns ju mycket som talade till min fördel. Men det skulle nog ta minst sex månader, kanske åtta eller tio, att behandla en sådan överklagan. Under tiden skulle körkortet naturligtvis vara indraget.

Nåväl, inget ont som inte har något gott med sig, tänkte jag. Nu har jag harvat i det här jobbet i flera år. Jag lär väl aldrig ta mig ur det om det inte händer något drastiskt som det här med körkortet. Så det är väl bara att tacka och ta emot.

Jag ringde till den medicinska fakulteten vid Göteborgs universitet och frågade om det möjligen fanns någon liten kvot för begåvningar med stort intresse men ont om betyg. Studievägledaren gapskrattade åt mig. Så hade jag räddat hans dag.

Jag träffade en vacker dam och flyttade ihop med henne. Det är modern till min äldsta dotter. Hon hade hört om en särskild högskola som inte tog in på betyg utan på ett speciellt test. Ungefär som konstfack. Det var journalisthögskolan.

Jag lämnade in mina papper i tid och deltog i det första delprovet. Sedan var jag utgallrad ur den kön. Det var lätt för mig att förstå varför. En stor del av frågorna var en slags nutidsorientering. Jag hade väl fel på alla. Vad visste jag om det omgivande samhället, om de historiska händelser som inträffade runt om i världen, om Vietnamkriget till exempel? Inte ett barr. Jag tror inte att jag riktigt visste var Vietnam låg en gång.

Men finns det ett problem finns det en lösning. Jag räknade ut att frågorna i testet måste relatera till sådana massmedia som alla i landet hade en rimlig tillgång till och att tidningar var ett lättare ställe att söka dokumentation än etermedia. Det betydde kort sagt Dagens Nyheter. Göteborgsposten lirade i en annan lägre division i det här sammanhanget.

Nästa morgon ringde jag till DN:s abonnemangskontor och beställde en sexmånaders prenumeration. I sex månader läste jag varje morgon hela förstasidan i DN. Jag lärde mig var Vietnam låg och vad våra statsråd hette vilka som ledde oppositionen och vilka ämnen som ansågs ligga i tiden. Vid nästa ansökningstillfälle kom jag in på journalisthögskolan som nummer åtta av femtonhundra sökande.

Den dagen var jag också lycklig.

* * *

Anatomiprofessorn fortsatte sin föreläsning, och studenten framför Thomas och mig fortsatte att skriva så fort och mycket han kunde. Han borde lära sig Melins stenografi, tänkte jag. I rasten hälsade jag på honom. Bo hette han. Han var mormon, hade fått i uppdrag av sin kyrka att läsa medicin. Men han gick inte ut i korridoren på rasten utan satt kvar i bänken. När vi andra gått ut lade han sig ner över tre eller fyra sitsar och vilade "aktivt", som han sade. Det var hans sätt att bli riktigt utvilad inför nästa lektion. Så gjorde han hela första läsåret. Sedan blev han mer normal.

Professorn knackade med pekpinnen i golvet. Då växlades diabild på duken bakom honom.

”Det finns hundra..., tvåhundra..., trehundra... Hjälp mig någon! Hur många ben finns det i en genomsnittlig människokropp? Ja ja, det finns massor med ben i var och en. Som ni alla förstår måste ni lära er dessa som ett flytande stim av fiskar, eller vad det heter. Ni ska kunna rabbla dem på latin, på tyska, på engelska, på danska och på svenska. Franskan har dom visst tagit bort i år, tror jag. Detta är alltså minimikravet. Vi har också maximikrav, men dem ber jag att få återkomma till en annan gång. Då kommer det nog inte att finnas så många i salen.”

Vad var detta? Till utseendet såg han ung och modern ut, professorn. Men det han sade var ju relikter från vår egen gamla ungdomsskola. Så där var mina lärare i realskolan. Fullständigt verklighetsfrämmande men ändå gravallvarliga. Det var ingen tvekan om saken, professorn menade vartenda ord.

”Nästa bild! Ja, här ska vi alla lägga särskilt märke till den här linjen. Jag brukar kalla den lodlinjen eftersom den är så lodrät.” Professorn pekade i närheten av den linje som bildats på bilden av den avfotograferade bokens mittveck. Den råkade gå genom penis på en till hälften hudflängd och delvis genomskuren avtecknad mansperson.

”Ty endast genom att hålla noga ordning på denna naturliga och harmoniska linje kan vi med viss noggrannhet beräkna var strålen kommer att hamna.”

Nu började en del av de nya hoppfulla och spända studenterna att skruva på sig i bänkarna och oroligt titta på varandra. Bo skrev och skrev. Professorn begärde ny bild, en delvis uppskuren kvinnokropp. Han pekade på de nedersta pubeshåren på bilden och fortsatte:

”Det finns i våra medmänniskors kroppar många intressanta organ som vi alla ska fördjupa oss i och studera med största noggrannhet och med alla tillgängliga metoder, dag som natt.”

Nu lossnade skratten. Det var förlösande. Han menade väl. Han menade att nog borde studenterna plugga hårt, men för den skull fick vi inte glömma bort att roa oss och söka passionens obeskrivliga lycka.

Alla tjöt av skratt. Utom Bo. Han fortsatte att skriva.

 

 

 

Kapitel 7

Jag assisterade docent R på rektumcancern och på två operationer till den dagen. Egentligen var jag inte kirurg utan röntgenläkare, eller åtminstone en halvfärdig sådan. Min sexmånadersplacering på kirurgkliniken kallades randutbildning och ingick i de nästan fem år som specialiseringen till röntgenläkare skulle ta. Först hade jag fått examen. Det tog elva terminers eller om man så vill fem och ett halvt års studier på Karolinska Institutet utan tempoförlust. Sedan fick jag min läkarlegitimation efter två års allmäntjänstgöring, AT, i en landsortsstad. Då hade jag gjort ett halvår vardera på medicin, kirurgi och distrikt och några månader på psyk. Efter det var jag berättigad att söka en vidareutbildningstjänst för att specialisera mig.

Jag hade bestämt mig för röntgen. Det är ganska tekniskt och dessutom estetiskt och det passade mig. Men jag var knappast längre önskvärd på den lilla orten eftersom jag inte bockade och bugade djupt nog för husets regent, chefsläkaren för hela sjukhuset och samtidigt klinikchef på kirurgkliniken.

Redan min allra första kontakt med honom var illavarslande, och det skulle bli värre. Jag hade klarat av mitt halvår på medicin med alla hjärtinfarkterna och de slagrörda och kände mig inte bara accepterad utan dessutom uppskattad av omgivningen och framför allt av mina patienter och min medicinchef. För att dryga ut den skrala kassan, Petronella hade inte fått något jobb och vi hade ett hus att betala, flög jag till Gotland och knäckte extra. Nästan alla jourfria helger under de här två åren jobbade jag extra, annars hade vi inte haft en suck när det gällde familjeekonomin. I Visby bad de att jag skulle stanna en vecka till, just när jag enligt schemat skulle börja på kirurgen i min AT-stad. Jag ringde dit och frågade om möjligheten till dispens en vecka och fick direkt avslag:

- Vi är så kort om folk just nu att du är oumbärlig. Du får ta hand om en avdelning själv.

Jag invände att jag saknade erfarenhet från kirurgavdelningar utöver mina kandidatplaceringar och därför räknade med en organiserad introduktion av en erfaren överläkare.

- Du var ju så duktig på medicinkliniken. Det här klarar du bra, svarade min nye chef.

Det fanns tre kirurgavdelningar men bara två överläkare på plats den veckan när jag började på min nya placering. En av dem hade operationsdag och den andre skulle sammanträda nästan hela dagen. Jag läste in mina trettio patienter efter bästa förmåga och gick rond med avdelningssköterskan. De flesta patienterna var nyligen opererade och tre eller fyra var nyinskrivna för att bli opererade inom kort. Jag nöp patienterna i skinnet över revbenen för att se om nypvecket stod kvar en stund som tecken på uttorkning och behov av mera intravenös vätska. Jag lyssnade på deras lungor för att höra om de hade fått för mycket. Jag tog bort stygn, släppte ut var ur sårbölder och lyssnade på tarmljud med stetoskopet. Jag lämnade så sakliga besked jag förmådde utifrån de sjukas försiktiga frågor och mina färska studier i journalpärmarna. Efter ronden återvände jag till pärmarna och läste genom dem en och två gånger till.

Den tredje morgonen sade den gamle pratsamme kirurgchefen hurtigt på röntgenronden som inledde arbetsdagen:

- I dag Lönnroth, i dag ska det bli storrond på din avdelning. Jag ska själv gå med dig.

Storrond betydde tydligen att chefen tänkte leka professor och betrakta mig som ett helt hov. Det skulle bli han och jag, och han kände inte en enda av mina patienter.

- Du är välkommen, svarade jag och såg att det ryckte neråt i hans högra mungipa. Jaså, han har tics, tänkte jag. Nåja, det rår han inte för.

Avdelningssköterskan höll upp dörren till sal ett. Med journalpärmen under armen och med den välinformerades förtursrätt gick jag före chefsläkaren in på salen, tog den första patientens hand och sade gomorron. Så vände jag mig mot min chef och inledde förklarande:

- Detta är förre skomakaren Åke Johansson, opererad för tjocktarmscancer i sigmoideum enligt Hartmanns metod för åtta dagar sedan. Han beräknas kunna åka hem i dag eller i morgon och återkomma för nedläggning av stomin om ett par månader. Elektrolytbalansen är bra och patienten har haft normala avföringar i stomipåsen i fyra dagar.

- Unge man! utbrast min chef. På det här sjukhuset går ÖVERLÄKAREN först in på salen. Lär sig det.

Jag skrattade högt och blinkade med ena ögat åt chefen eftersom jag var säker utom allt rimligt tvivel på att han skojade och drev med mig, att det var ett rått practical joke så här på nittonhundratalets andra hälft. Ack nej, aldrig hade han väl varit så allvarlig som nu. Sådana FASONER hos underläkarna måste stävjas i sin linda.

* * *

En månad senare tog jag emot en äldre herre med en sedan sex år känd cancer i blåshalskörteln, prostata. Nu kunde han inte kissa och det fanns två liter urin i urinblåsan, som borde tömmas ut med lämplig metod. Hans dotter, en sjuksyster i min egen ålder, hade följt med, uppenbarligen för att hjälpa sin far.

- Jaha, Gösta, sade jag och fick ögonkontakt med mannen. Jag ser här att du har varit många gånger hos chefsläkaren för dina besvär. Här skriver han att han har försökt operera bort din cancer men att det blev kvar en liten bit.

- VARFÖR har ingen sagt det förr? frågade dottern.

Jag hade svårt att förstå frågan. Journalen handlade uteslutande om mannens relativt långsamväxande prostatacancer. Han hade varit inlagd på sjukhuset under ett par perioder för behandling och hade fått testiklarna bortskurna för att bromsa cancerutvecklingen. På två ställen stod särskilda anteckningar om att dottern hade fått ingående information om detta. Det tolkade jag som att upplysningarna hade anpassats till hennes förmodade förutsättningar med tanke på hennes yrke.

- Här står det att just du har fått fullständig information och har förstått den, svarade jag.

- Jag ja! Men varför har ingen sagt något till honom? Hon pekade bakifrån på ryggen på sin far.

Plötsligt förstod jag sammanhanget. En dotter i fyrtioårsåldern hade fått för sig att själv omyndigförklara sin far i sextiofemårsåldern beträffande hans egen sjukdom och dessutom fått med sig chefsläkaren på svindleriet. Jag bad dottern lämna rummet medan sjuksystern och jag tömde urinblåsan genom en slang i urinröret.

- Doktorn, sade Gösta när dottern hade gått ut. Jag har nog förstått hela tiden hur det är ställt. Ho är bara så enveten. Bry sig inte!

Nästa morgon ville chefsläkaren veta vem av hans underläkare som hade avslöjat sekreta och känsliga uppgifter om en patients sjukdom för patienten själv. Han, överläkaren och klinikchefen, hade själv personligen muntligt garanterat patientens dotter att för alltid undanhålla patienten varje upplysning om hans sjukdoms rätta benämning och natur. Detta gällde även om patienten skulle komma att leva i tjugo eller trettio år till, vilket inte alls var uteslutet. Patienten hade varit egen företagare, var fortfarande villaägare och var vid sina sinnens fulla bruk och hade ett gott förstånd.

Jag funderade på detta märkliga att i en småstad som denna kunde de mest absurda beteenden utvecklas hos dem som ingen vågade tillrättavisa. Alla som rimligen borde känna ansvaret att säga från var beroende av att ligga bra till hos just den person som höll på att förlora sitt omdöme. Alla korrigeringsmekanismer var utslagna. Var detta utpräglade beroende nyckeln till den stora rädslan och konformiteten som jag så förundrat hade iakttagit som den lilla stadens främsta kännetecken?

* * *

Under min sista månad på samma kirurgklinik sattes en ännu tydligare punkt för min framtid på denna ort. En frisk kvinna skulle föda sitt tredje barn och kom in på sjukhuset på kvällen när jag hade jour. Hon hade fött sina två tidigare barn på samma sjukhus, på den tiden för åtta år sedan när det fortfarande fanns BB där. Nu var hon på väg i taxi från sitt hem några mil söderut till det stora centralsjukhuset ytterligare fem mil norrut. Hon ansåg att hon inte skulle hinna fram och begärde att av detta skäl få bli omhändertagen och förlöst på den här kirurgmottagningen. Hon ville inte riskera att föda i taxin.

Under gynekologikursen strax före AT-tjänstgöringen hade jag förlöst elva kvinnor, så jag kände mig inte alls bortkommen i detta sammanhanget. Det här var en vanlig förväntad normalförlossning utan komplikationer av något slag. Det fanns inga gynekologer eller barnmorskor i staden. Jag undersökte kvinnan och hennes livmoderhals och fostrets läge och hjärtaktivitet och bedömde att barnet skulle kunna komma inom en timme, kanske redan under den närmaste halvtimmen. Min bakjour var en rutinerad norsk kirurg och överläkare som vikarierade över helgen. Jag ringde honom i tjänstebostaden strax intill sjukhuset och förklarade situationen och sade att jag ansåg mig kompetent att klara förlossningen om inget oväntat tillstötte.

- Det är bra, sade han. Ring mig om du behöver hjälp. Jag är där på tre minuter i sådana fall.

- Gott.

Trettiofem minuter senare låg ett friskt och rosigt gossebarn på moderns mage. Jag hade satt på klassisk musik på radion. Modern log och lallade åt barnet och sjuksystern som varit med och assisterat visade sin egen stolthet i både ord och uttrycksfullt kroppspråk. Jag ringde BB på centralsjukhuset och berättade. Gynekologen där gav mig beröm, som jag sög åt mig. Vi kom överens om att jag skulle ordna varm miljö åt barnet och sända över moder och barn tillsammans i en bil efter fyra eller fem timmar för en rutinkontroll.

- Så banne mig, skrek klinikchefen nästa morgon inför alla sina underlydande kollegor, att underläkarna ska göra till en sport att förlösa kvinnor på nätterna!

Det fortsatta resonemanget, om man nu kan kalla det för det, gav vid handen att han ansåg det bättre om förlossningen hade skett i taxin utan annan hjälp än droskchaufförens än på hans lasarett av en utbildad doktor. Den norske kirurgen fick besked samma dag att han inte var välkommen till fler vikariat på det här sjukhuset.

Jag funderade flera dagar på denna inverterade logik tills en underläkarkollega gav mig en vink om den bakomliggande psykologin:

- Vet du inte att gubben själv försökte göra en förlossning här för ett år sedan? Han tror ju att han kan allt. Det gick åt helvete och barnet dog. Det var en sätesbjudning. Så kanske du förstår?

* * *

När jag kände att jag hade fått nog av den inkrökta mentaliteten sökte jag mig tillbaka till Stockholm. Jag fick min placering på ett av de största sjukhusen för specialistutbildning till röntgenläkare. Ett halvår av tiden fick jag avnjuta på kirurgkliniken. Där trivdes jag ännu bättre. Det var framförallt R:s förtjänst. Men också von Silversporres. Hon var duktigare än sina manliga medtävlare i det mesta. Och trevligare, och noggrannare. Därför hade hon nått nästan samma position i rangordningen som de. Så är det i läkarkåren och i sjukvården. Det är gammal tradition.

Under den tid man lär sig sin specialitet är det enligt reglerna viktigt att man har låg lön. Om man blev tillfälligt uppförordnad till högre löneklass, till exempel en avdelningsläkares eller biträdande överläkares, mer än en sjättedel av en så kallad utbildningsperiod räknades den överstigande delen bort och man blev inte godkänd i tid, det vill säga inom det beviljade utbildningsförordnandet. Om man då snällt bad lönekontoret att i efterhand sänka lönen för några månader som gått eller åtminstone för den uttagna semestern blev man åter godkänd. Ty då ansågs man ha lärt sig mer.

Den här dagen hade jag assisterat min nye hjälte R och fått träningsvärk i underarmarna av att hålla operationshakarna isär och absolut stilla med stor kraft under evighetslånga stunder. De djupa hakarna, som användes vid galloperationer, var värst på grund av den stora momentarmen mellan handtaget och bladets spets. Efter varje operation fick jag sy igen patienten. Det var min belöning för att jag hade skött min assistenssyssla till belåtenhet.

I början hade jag bara fått sy ihop huden. Numera fick jag också sy ihop själva bukväggen, fascian, innanför underhudsfettet. Det var en mer ansvarsfull uppgift eftersom det inte gick att kontrollera efteråt.

En del överläkare förmådde inte lämna ifrån sig hela hudsömnaden till en underläkare. De kunde kasta över en nålförare med fastklämd böjd nål och en pincett och säga "sätt igång då, börja i övre ändan", varefter de försökte briljera med att sy sina egna stygn fortare. Till spelets underförstådda regler hör att operationssyrran alltid står beredd att klippa överläkarens stygn medan underläkaren får hålla sig med egen sax och klippa själv. Man håller saxen trädd på högra ringfingret infälld i handflatan så att den är ur vägen när man syr med trådföraren. Sedan vrider man ut saxen med en liten kaströrelse, klipper med ringfingret och tummen och svänger tillbaka saxen i ett svep. En gång hade jag flyt och hann börja på mitt femte stygn innan min mästare hade avslutat sitt tredje. Han hade kanske trasslat till tråden och fått knut på den. Jag såg svetten droppa från hans panna och munskyddet börja glida ner från hans näsa och beslöt att för säkerhets skull fumla lite så att han hann ikapp och förbi mig. När han låg ett stygn före släppte han sina instrument på duken på patientens mage och sa:

- Ja, här ser du hur det ska gå till. Försök lär dig att vara lite snabb i fingrarna. Nu kan du öva på resten.

Till de outtalade men nästan aldrig brutna reglerna hörde också den att så fort överläkaren kom utanför salen skulle narkossköterskan eller den ännu mer feminine och i överläkarens närvaro så servile narkosskötaren sucka djupt och säga till den ensamme underläkaren:

- Nu släpper jag upp patienten. Han är strax vaken. Du får allt sno dig på om du ska hinna stänga igen honom. Vi kan inte fördröja operationsprogrammet bara för att du ska få tid att öva sådant där.

 

 

Kapitel 8

Så fort jag kom till jobbet på morgonen höll jag på att få sparken som doktor. Det var inte min förtjänst att det förhindrades. Professor L:s läppar darrade. Han knöt sin högerhand vit. De håriga knogarna kom nära min mustasch. Men han fick inte till det riktigt med orden.

Det började med att jag försov mig en halvtimme. Det står två väckarklockor och en klockradio på nattygsbordet. Alla stod på sex. Jag minns inte att jag hörde någon av dem. Ungarna säger att jag brukar slå av dem i sömnen och vända mig om. Några minuter över halv sju vaknade jag igen, pissnödig. Efter toalettbesöket drog jag på mig byxorna och knäppte skjortan medan jag hällde upp fil i ett stort ölglas. I dag hade jag inte tid att äta den med sked ur djup tallrik.

Jobbet på sjukhuset började för min del klockan sju varje morgon. Trafiken var ganska lugn vid halvsjutiden. Det var en av de få fördelarna med att börja tidigt. Men fram emot sju började den tätna. Därför gällde det att komma iväg i tid.

I den trånga hallen i radhusets mellanvåning böjde jag mig en decimeter för att kunna se mig själv i ögonen i helkroppsspegelns överkant. Mustaschen behövde trimmas och befrias från några grova spikraka gråa strån och framförallt behövde jag raka mig. Det fanns ingen tid för det nu. I dag var operationsdag för docent R och mig. Då skulle skäggstubben inte synas bakom munskyddet. Jag skulle kanske få tid att göra ett försök på mitt tjänsterum under eftermiddagen. Jag brukade ha rakhyvel och tandborste där, men det fanns inte varmvatten värt namnet, bara ljummet. Det är inget vidare att raka sig i det, även om man använder en ny vass hyvel. Jag hade slutat med rakkniv. Det gick inte att bryna och strigla den lika vass som de nya billiga engångshyvlarna. Men samtidigt förlorade jag naturligtvis den extra spänning som det innebar att hålla en gnistrande rakkniv på strupen med darrande hand varje morgon.

Annars såg jag oförskämt ung ut, tyckte jag, kanske för att jag fortfarande var smal och vägde under sjuttio. Men jag hade gått upp flera kilo varje gång jag hade slutat röka mina tunna cigarrer och lyckats hålla upp något år eller så med hjälp av karameller.

När farsan var fyrtiotvå såg han ut som en gubbe i mina ögon. Jag såg inte en dag äldre ut den här dagen än när jag tog ut lysning för mitt första giftermål på min tjugoettårsdag. Det var förresten då jag gick ur statskyrkan. När jag ändå var på pastorsexpeditionen. Prästen drog handgripligt iväg mig från de andra besökarna. Antagligen för att de inte skulle behöva riskera att bli påverkade av mig och min begäran och mitt självsäkra uppträdande den gången. Jag gillar inte kollektivanslutning. Inte ens till en statskyrka. Sådant kan de hålla på med i ayatollornas Iran. Men inte i ett upplyst land som Sverige.

Trots mitt ungdomliga utseende kallar ungarna mig "gubbe". Kan de inte se att jag liksom hela min generation är evigt ung? Den generation som efter ett teveprogram där en skrikskorpa sa "proppen Orvar" oegentligt kallas fyrtiotalister. Som om vi alla vore konstnärer med störst skapande aktivitet under fyrtiotalet. Vi påstås av några yngre årgångar vara flera än alla andra. Därtill ska vi alltid ha fått eller rafsat åt oss allt vad vi velat ha. Själva tycker vi oss ha sett en massa portar till möjligheter och rikedom slås igen framför näsan på oss sedan vi lämnade tonåren. Så fort det har blivit vår tur att njuta av skattefria fringisar eller värdestegring på villor eller börsen har lagarna ändrats och villamarknaden och aktiemarknaden fallit samman som korthus. Vi har ofta varit sist i kedjebrevssystemen och fått betala hela kalaset för dem som startade det hela och blåste upp ballongerna och roffade åt sig.

Däremot var ingenting alldeles omöjligt för oss. Vi ifrågasatte inte bara USA:s rätt att kriga i Vietnam. Vi ifrågasatte i ännu högre grad våra föräldrar och deras livsstil, kärnfamiljen som samhällsbärande livsform och kärlekens gränser. Vi experimenterade vilt på alla dessa områden. Därmed vann vi egna erfarenheter och slapp lita på silade referat av andras. Vi betalade själva priset för dessa erfarenheter. Vi gjorde det utan att gnälla eller skylla ifrån oss på andra generationer.

* * *

Nu på morgonen kammade jag bena till vänster i min korta kalufs av babytunt råttfärgat hår och ropade hej till Petronella och ungarna. I ytterdörren satte jag den ljusare av mina två italienska hattar lite på sned på huvudet. Den har något bredare brätten än den andra. Ibland låter jag brättet gå uppåt baktill. Det ser välanpassat ut. I dag vek jag ner det, som en slokhatt.

Tio i sju startade jag min egenhändigt rostlagade merca tvåfemtio utanför radhusets köksfönster. Jag drog iväg genom Nacka på den ganska tomma gamla Värmdövägen i nittifem, hundra. Det här var andrabilen i familjen på den tiden. Jag gillar att köra bil och byta bilar. Jag har nog haft de flesta märken som har funnits i Sverige under min tid. Utom Volvo. Där går gränsen för min anpassning. När jag blir rastlös kan jag sätta mig och köra solo till Göteborg eller Oslo eller Malmö bara för att koppla av och skärpa mina sinnen och samla tankarna. Det har hänt att jag har bytt upp mig till en ny bättre begagnad före hemfärden. Sådan har jag alltid varit, eller åtminstone sedan jag började köra bil på allvar i tonåren.

Jag fick syn på annonsen redan vid sjutiden en av de där dagarna när jag var uttagen till strejk på sjukhuset för en krona högre läkarlön. Ungarna hade väckt mig tidigt innan de gick till skolan. Det är ont om bilfynd på annonssidorna. De få som finns försvinner före åtta eller nio. Det är en säker grundregel. Eftersom jag inte hade något annat för mig körde jag ner på studs till båtfirman som hade annonserat. De hade fått in mersan två dagar tidigare som delbetalning för en motorbåt modell daycruiser och ville casha in skräpet så fort som möjligt. Jag köpte bilen med en check på femton lappar efter tvåhundra meters provkörning. Hyfsade vinterdäck låg på ett plastskynke i baksätet. På hemvägen stannade jag till vid bilregistret på Hantverkargatan och ordnade skyltar eftersom kärran var avregistrerad. Den hade gått som direktionsbil hos Anticimex och bara rullat fjorton tusen mil under sina arton år i tjänst.

Mitt andra åk, eller just då förstabil om man så vill, var en oxblodsröd privatimporterad Cheva Malibu Classic herrgårdsvagn, som hade gått i New York och som jag ropade in på en auktion i Tyresö för fyrtiotvå långa. Förutom den mullrande V8-spisen hade den hel soffa fram med tre vinröda bälten, delad baklucka och en pingla som satte igång vid ungefär hundrafyrtio och inte gick att stänga av på annat sätt än att sakta ner till åttiofem, nittio. Den brukade gå igång under omkörningar. Då var det inte så roligt att bromsa in framför den andre, så ibland fick plingelingklockan fortsätta sin musik i tiotals mil. Det gick att vänja sig vid ljudet.

Att jag inte tog den röda till jobbet den här dagen berodde på att den brukade trilska vid rödljus när det var kyligt ute. När jag trampade gasen i botten från stillastående kunde motorn bubbla till och dö. Lite olämpligt om jag till exempel just skulle tränga mig in i eller före en bilkö.

Sedan hade jag den där dagen en ren skrotbil, en Citroën GS Club, som jag hade givit treochfem för. "Nu min älskling ska du få köra franskt, det kommer du att gilla", sa jag till Petronella, min hustru och mor till de tre yngsta barnen, när jag kom hem med den på hennes födelsedagsmorgon efter ett sömnlöst jourpass på natten. Jag fick upp henne ur sängen och körde en kort provrunda för att demonstrera att hjulen verkligen känns rundare på cittror. Då brast kamaxelremmen och motorn dog med ett krasande ljud. Den hamnade hos någon kuf ute i bushen för att lagas. Det kostade så småningom mer än vad jag hade givit för kärran. Men det lyckades jag ta igen när jag sålde iväg den efter ett halvår.

Petronella hade tagit körkort bara två år tidigare, medan jag gjorde AT-tjänst i två år på landsorten för att få min läkarlegitimation. Då bodde familjen i den där hålan och vi köpte vårt första hus. Dessförinnan hade hon bott hela sitt liv på Söder i Stockholm och hade aldrig ens reflekterat över att ta kortet. Hon kan fortfarande inte skilja en fransk bil från en tysk eller japansk. Jag undrar om hon känner igen en Saab? Men hon gillar automatlåda, och det tycker jag faktiskt är tecken på gott omdöme. Vad är det för mening med att sitta och jucka med en pinne i långsamma ryckiga köer?

* * *

Tekniskt och matematiskt och kanske också när det gäller att tänka oklanderligt logiskt räknar jag mig som aningen bättre än Petronella, men när det kommer till intuitivt omdöme slår hon mig med hästlängder. Hon begriper det mesta, också sådant som hon inte alls har förstått, hur det nu går till. Allvarligt talat så litar jag faktiskt mer på hennes omdöme än på mitt eget. Det är kanske därför vårt äktenskap, mitt tredje och hennes första om man räknar bort var sitt femårigt samboförhållande, hade hållit i åtta år den dagen jag höll på att få sparken. Mina två tidigare giftermål var väl närmast ungdomssynder. Båda varade omkring ett år. Det betyder inte att de var mindre allvarligt menade. Vid tjugoett tog jag mer allvarligt på livet i sin helhet än vid fyrtiotvå. Men de första äktenskapen byggdes på bräckligare grund. Den tålde inte trycket. Som av en jordbävning rämnade de och höll på att sluka de nyss så förälskade paren. Vi räddade oss enbart genom absurda krumbukter och ömsesidigt förkastande.

Var det femtio eller sextio eller sjuttio på Värmdövägen den här dagen? Det kunde gott vara nittio. Det påstods att alla ledamöterna i Nacka gatunämnd vid den tiden saknade körkort och att det var därför de hittade på alldeles egna fartgränser som sextio, för att de tyckte att det såg lagom ut. De gillade kanske runda mjuka siffror. Man kunde se på skyltarna att kommunen inte hade fått tag i någon äkta sexa utan var tvungen att ta en nia och vända på den. Det syntes tydligt på proportionerna och gav ett amatörmässigt intryck. Jag brukade tänka på "Lindemans Syltfabrik" i Hasse Alfredssons skyltfabrikörsketch.

Ibland sänkte de gränsen utan förvarning och lät polisen fånga upp "syndarna". Vem fan tittar på hastighetsskyltarna på sin gamla vanliga väg till arbetet? Det var väl ett sätt att få in lite extra kulor till det allmänna. Några förlorade naturligtvis lappen också på ett par månader. Det spelade kanske inte så stor roll. Om de inte hade extrem otur och torskade på körkortskontroll en gång till, kanske på en vanlig rutinkontroll eller ballongblåsning eller om de råkade blir påkörda av något fyllo under just dessa två eller tre månader. För då satt de risigt till i fortsättningen.

Olovlig körning är allvarliga grejor. Men risken är naturligtvis minimal, på gränsen till obefintlig. Jag har bara varit körkortslös under ett par korta perioder i mitt vuxna liv och då har jag hållit mig till småvägar och kvartersgator och kört lite långsammare. Blivit något av en trafikpropp. I Stockholm är det ett problem att undvika tullarna, men också det går om man skaffar en bra karta eller kör omkring ett tag och letar efter alternativ.

* * *

Vid den stora viaduktsrondellen nära Danvikstull var det denna speciella dag precis som alla andra vardagar. Bilkön stod stilla i ytterfilen i hela rondellen med långa svansar ner på båda avfarterna från motorvägen och nästan tom vänsterfil ända fram till trafikljusen vid Atlas Copco. Jag valde vänsterfilen hela vägen till rödljuset som om jag hade för avsikt att svänga vänster och försökte anpassa farten på slutet för att inte provocera för mycket utan plötsligt och överraskande gasa om de främsta bilarna i högerfilen och lägga mig först just när ljuset slog om till gult. Det gick galant i dag också. Men det hade inte gått med chevan. Jag sparade nog en fyra, fem minuter på hela manövern.

Vid Jet-macken i Hammarby tog jag höger på fabriksvägen, för den brukar vara snabbare om man ska ta den gamla skanstullsbron in till Söder. En liten japanare krypkörde i femti eller sexti utan att ha någon framför sig. Det satt en äldre man vid ratten. Jag var tvungen att bromsa in ett tag och ligga bakom tills vi kom förbi ett par refuger, sedan blåste jag om för att ha en chans att hinna i tid till sjukhuset.

Då gasade den djäveln på och försökte hindra min omkörning eller åtmintone förlänga den. I en kurva! Vilka tokiga människor det finns. Jag tryckte gasen förbi kick down-snäppet så att automatlådan genast växlade ner på tvåan och axet ökade när alla hästkrafterna skyfflades ner i asfalten. Så snävade jag in framför kylaren på den lille idioten. Då tutade han gällt och länge.

Jag fick en hastig impuls att tvärnita en sekund och se honom i backspegeln närma sig i panik och med för sent låsta bromsar till en oundviklig smäll innan jag släppte bromsen igen och drog på. Bara för att skrämma skiten ur honom och lära honom att uppföra sig hyfsat i trafiken. Men så tänkte jag att jag har bråttom, hinner inte bry mig om fåntrattar. Jag kände mig nästan ädel i mitt beslut. Här fanns en högre moral än hos den där amatörtrafikpolisen i fisbilen bakom. Det var fritt blås över bron.

Vid Ringvägen var det rödljus och dubbel kö igen. Ganska länge. I backspegeln såg jag japanaren komma ikapp bakom mig i min fil. Professor L körde. Min klinikchef. Han satt alldeles intill ratten med armbågarna böjda i nittio grader. Som en kortbent gorilla. Jag tog av mig hatten och kröp ner i stolen för att döljas av nackskyddet och vred undan den inre backspegeln för att minska risken för upptäckt bakifrån.

L var i egenskap av professor högste chef i en lång rangskala på sin klinik. Alltså rent medicinskt. Ekonomiskt hade han en hel räcka mer och mindre välutbildade administratörer över sig. Också de var rangordade, men inte efter en utan efter flera skalor, politiska och yrkesstatusmässiga. De tyckte alla olika om det mesta och gjorde livet surt för L medan de försökte skapa ett eget existensberättigande för sina konstruerade positioner. Han såg ut som en snäll farbror av tomtemodell. Därför var det extra anmärkningsvärt att han var mest känd för ett slagsmål med en underlydande kollega. Det hade stått mycket i tidningarna om det.

En annan kirurg på samma klinik hade sökt samma professorstjänst som L men blivit överkörd. Det var docent W, en flink kirurg som hade krympt sitt intresseområde så långt det var möjligt. Inte bara hade han begränsat det till människans bål eller buk. Endast två körtlar i bukens övre hälft utgjorde numera hans specialitet. Den ena var levern vars gallgångar mynnar ut i tolvfingertarmen. Den andra var den intilliggande bukspottkörteln vars enda gång mynnar på samma eller nästan samma ställe i tolvfingertarmen med sitt bukspott. Docenten vägrade att följa upprepade uppmaningar från sin nye chef att på grund av motsättningarna mellan dem söka jobb på annat håll. I stället ägnade han sig med stor uppfinningsrikedom åt att förgifta professorns vardag och hindra hans idéer om klinikens nödvändiga utveckling från att förverkligas.

En dag hade de börjat gräla om något. Då stötte den ene till den andre så att det med lite tendentiös vilja kunde uppfattas som ett slag. Den som tog emot slaget gjorde polisanmälan. Stor skandal och offentlig skam i kvällspressen. Sjukhusets styrelse sammanträdde och organiserade om hela kirurgkliniken. I den nya ordningen skulle de två stridstupparna slippa att någonsin mer mötas på röntgenronder, på avdelningarna, i korridorerna eller i lunchrummet. De fick olika scheman som skulle garantera var och en såpass fritt spelrum att de skulle kunna sköta sina respektive arbetsuppgifter utan risk att behöva oförhappandes stöta på den andre. Så skulle de undvika att plötsligt bli på dåligt humör och hamna i nytt slagsmål.

Vem som slog vem av de båda mindes knappast någon annan än de själva längre. Det spelade egentligen ingen roll i sammanhanget.

* * *

Grönt ljus, men kör då! På Ringvägen skyndade jag mig en aning igen, medan professorn i sin lilljapan fastnade bakom några såspottor. Skönt.

Jag parkerade på baksidan om sjukhusbyggnaden, lade i mina fyra kronor i automaten och tog en av sänghissarna upp till avdelningen. Jag tänkte att om man jobbar här i fyrtio år, från tjugofem till sextiofem, och lägger i fyra enkronor varje dag, hur många ton mynt blir det? Femtiotvå veckor på året, minus femton veckor semester och komp. Det blir trettiosju veckor. Ta det gånger fem dagar. Det gör knappt tvåhundra dagar om året. Säg sjutusenfemhundra på fyrtio år. Ta det gånger fyra spänn. Trettiotusen enkronor. Vad väger en sån där? Tjugo gram som ett brev? Nej, säg tio gram, hundra på ett kilo. Nåja, det blir i alla fall trehundra kilo slantar. Det borde slita en del på byxfickorna.

Min närmaste chef var docent R, en mager man i sextioårsåldern. Han stod på sköterskeexpeditionen och gick genom patienternas dagsprogram med avdelningsförestånderskan när jag kom in. R kunde sina trettio patienter utantill. Namn, födelseår, tidigare sjukdomar, aktuellt status, salt- och vätskebalans, allt. Han hade träffat var och en, intresserat sig för det kirurgiska problemet, själv fattat beslut om lämplig åtgärd och på nästan hälften av patienterna också utfört åtgärden själv. Sedan hade han träffat dem alla varje morgon sedan de kom till sjukhuset, "inkomsten" som ankomsten brukade kallas i underläkarnas och de illiterata överläkarnas patientjournaler. Det var sannolikt inte på grund av slarv utan snarare ett adekvat uttryck för nivån på deras kunskaper i modersmålet. Flertalet patienter hade över huvud taget ingen "inkomst" utöver folkpensionen och ATP.

”Sätt en liter saltvatten och en liter sockervatten femprocentig på Fredriksson, tvåettan. Låt det gå in på åtta timmar. Jag tar stygnen när jag hinner, kanske i pausen efter första operationen. Vi tar Aspekvist - när är han född, arton? - på trefyran först. Han har kräfta i ändtarmen. Den tar nog lite tid. Är doktor von Silversporre här i dag? Är det hon som assisterar? Nej men se doktor Lönnroth, det var fint att du redan är kommen. Du ska hjälpa mig. Läs in dig på Aspekvist, här har du pärmen. Vi ska göra en låg främre entré och använda pistolen, inte häftpistol utan den för löpande sömnad. Den kan ju du hantera.”

R välkomnade mig alltså, men med en lättsam men tydlig gliring för att jag var en minut sen. Själv hade han nog aldrig kommit för sent till sitt arbete, åtminstone inte sedan han blev överläkare. Som de flesta chefer jag har haft visste han precis när de andra medarbetarna brukade komma och såg till att han själv alltid kom minst en minut tidigare. Han såg på mig med sina djupt liggande ögon. De satt så långt inne i skallen att man nästan aldrig såg ljuset reflekteras i dem. Han talade en släpig stockholmska och använde enkla men väl utvalda ord, ibland träffande bildspråk och slang. Han höjde aldrig rösten, men någon gång tänkte han ett par sekunder extra innan han formulerade sig. Han blev sällan missförstådd på sina ord. Bara på sitt humör, eftersom han aldrig visade det med miner eller höjd röst utan på sin höjd med en kort paus och en något frostigare formulering.

”Jag måste först berätta för dig om vad som hände på vägen hit,” svarade jag och försökte utesluta alla värderande ord när jag beskrev den lilla japanska bilens livsfarliga provokationer och min upptäckt av förarens identitet.

R tittade inte upp från journalerna utan bläddrade lugnt vidare. Han avbröt mig inte heller medan jag berättade. Med ett oljud av ovanlig styrka för att vara på en sjukavdelning slogs dörren till expeditionen upp. Professor L vällde in och satte ett grovt pekfinger mellan fjärde och femte revbenen på vänster sida av bröstet på mig. Utan att se på mig vände han sig mot R och sa:

”M Z X sju fyra åtta! Vad är det som gör att just mercedesförare tror att de har någon slags rätt att köra om mindre bilar?”

R fortsatte att läsa i journalerna. Jag kände naturligtvis igen mitt eget registreringsnummer och förstod att jag måste komma på något att säga för att lätta upp stämningen.

Ett omedelbart avsked hängde i luften. Jag hade sett sådana ske förut, bland annat under en pågående operation. En kärlkirurg tappade plötsligt tålamodet när hans normalt nyfikna och frågvisa underläkare, den enda han hade på sin avdelning, pekade på en pulsåderklyka i ljumsken på patienten och frågade: "Är det där profundaavgången?" Kirurgen sade långsamt och med överdriven artikulering men med rester av sin småländska dialekt utan riktiga r-ljud: "Ä du så djävla dum så att du måste fåga om en så självkla sak så ha du inte hä å göa. Fösvinn! Kom inte igen. Tyst med dig! Fatta du inte att jag mena allva? Visa dig inte hä nå me!"

Underläkaren gled ut ur operationsrummet medan operationssköterskan bet sig i tungan bakom munskyddet och jag som kandidat fick överta underläkaransvaret att assistera under tryckmätningarna i pulsådrorna i den sovande patientens vänsterben. Jag såg aldrig mer den avskedade, men en månad senare hörde jag av en studiekamrat att han hade fått jobb i Södertälje och var uppskattad som en ambitiös typ.

Nu gällde det att finna rätt ord för att lägga sordin på professorns påbörjade utbrott.

”Det hade nog gått fint om inte du hade råkat trampa på fel pedal,” försökte jag.

Professorn slutade andas. Nu dör han tänkte jag, akut hjärtinfarkt, kardiogen chock, kammarflimmer och stillestånd. Ska R och jag behöva sätta igång honom igen här på expeditionsgolvet? Hur ska vi få plats? Måste jag blåsa i den där slemmiga munnen? Och hålla igen den där håriga näsan? Och komma för sent till operationerna?

Men professorn hade bara laddat upp batterierna. Fortfarande vänd mot R och med fingret i mitt bröst kom det som gnistor från en elektrisk kortslutning ur L:s mun:

”Köra för fort! Köra om i skymd kurva! Äventyra andras liv!”

Professorn hämtade andan, kanske för att komma med slutklämmen, och jag anade vad den skulle bli. Respekt för andras liv. Det liknade en glidning över till vilka minimikrav en kirurgprofessor med ansvar över sina underlydande och inför patienterna rimligen måste ställa, etcetera. Medan professorn fortfarande andades in sa R, fortfarande utan att lyfta blicken från sin pärm:

”Du får väl vara glad att han inte körde över dig.”

Luften gick åter ur professorn, denna gång utan att fylla några ord. Vad skulle han säga? Från det ögonblicket älskade jag R ännu mer. Det var inte ögonen som avslöjade hans karaktär. Det var hållningen, resningen. Både den kroppsliga och den moraliska.

 

 

Kapitel 9

Sitter du bra? Dra åt fastspänningsremmarna ordentligt! Jag ska strax berätta om vem som kan ha mördat henne, men först ska jag gå genom checklistan före starten. Punkt ett. Personvikterna. Jag väger sjuttioen och din vikt ligger inom gränsvärdena. Den är mindre kritisk eftersom du sitter i baksits nära vingen och planets tyngdpunkt. Spaken framåt och bakåt, fulla utslag, inga kläder eller ben i vägen. Åt vänster, du ser hur skevrodret på vänster vinges bakkant går uppåt. Åt höger, fullt utslag. Vänster pedal ner, höger, inget glapp och inga konstiga ljud

Luftbromsen ut. Du ser skivorna som skjuter upp mitt på båda vingarna. Tillbaka och låst.

Hur kommer det sig egentligen att du ville följa med mig upp i luften? Är det för att du vill se saker och ting uppifrån? Eller för att du önskar en stund ensam med mig för att försöka förmå mig att berätta vad jag tror är den riktiga sanningen. Om jag nu vet något om den? Sanningen är minsann inte lätt att fånga eller ens se tydligt. Man vet aldrig säkert hur rätt eller fel man har. Det är det enda man vet alldeles säkert.

Nej, nu får du inte fråga något mer förrän vi är i luften. Jag avslutar checkningen. Luftbromsen infälld och låst. Höjdrodertrimmet en tredjedel från främsta läget. Höjdmätaren står på minus, det betyder att lufttrycket har stigit i dag. Jag skruvar pilen till noll, sådär. Radiokontroll. Nylanda Segel, Sigurd Viktor Adam, förbindelsekontroll. Nu hör du deras svar. Läser femma betyder att de hör mig bra. Samma här.

Huven låst. Du trycker fram den röda låsspaken på vänster sida ordentligt. Känns det trångt och varmt? Snart märker du inte det. Där uppe är det svalt, till och med minusgrader. Då kopplar vi linan. Jag gapar med kroken och sväljer med en smäll. Kör! Nu sträcks linan och där är vi på väg. Slappna av, det är bara grästuvorna du känner. Nu lämnar vi marken och stiger ett par decimeter.

Släpp spaken, är du snäll, lägg hellre händerna på knäna. Koppla av och njut, så sköter jag spaken och pedalerna. Jag ska strax berätta själva bakgrunden till både mordet och det andra, men först måste vi upp i luften. Om vi stiger för högt just nu drar vi upp bogserplanets stjärt så att han inte kan lyfta. Då havererar båda planen.

Du förstår, i det här skedet är jag helt i händerna på personen där framme, som jag inte ens känner mer än till förnamnet. Om något händer nu är vi inte tillräckligt högt uppe för att kunna vända och landa på banan, och rakt fram finns två bondgårdar. Sjön snett åt höger eller ungskogen strax framför skulle nog vara bäst för nödlandning.

Hundra meter. Du ser hur jag hela tiden anpassar mig till ledaren. Lutar han så lutar jag lika mycket. Vad säger du, är jag ironisk? Jag förstår inte, vi tar det sen. Jag följer honom precis i hasorna och håller mig en halvmeter under honom i höjd. Bär jag mig illa åt måste han släppa mig för att rädda sig själv. Det handlar om beroende och förtroende.

Han svänger höger nu, vi följer med, samma lutning, samma höjd. Ser du flygfältet där borta till höger? Du känner igen klubbhuset? Och sjön? Bortom den ligger Risveden, en vildmarksskog med ett myller av sjöar och tjärnar och ödestugor. Där har jag vandrat mycket i tidiga tonåren med sovsäck på ryggen och sovit bland älgar och sileshår. På andra sidan, i skogsbrynet, ligger Nordlund, soldattorpet som min mormor växte upp i under kung Oscars tid på artonhundranittiotalet och där jag tillbringade min barndoms somrar på fyrtio och femtiotalen. Vi hämtade mjölken spenvarm hos grannbonden och ställde den i bäcken för att kyla den. Mormor kokade tvätten i en stor järngryta över vedeld och klappade sedan lakanen på en spång över bäckdammen.

* * *

Det var en beskedlig knuff, bara ett litet kytt. Det räcker inte. Jag tror att det är starkare termik över samhället. Se på molngubben där, nej inte den stora, den är redan död, utan den mindre med skarpare kanter. Den tror jag suger. Det blir fin segelflygning i dag. Kallfronten i går har gjort luftskiktningen labil, så det kan bli mycket termik. Solen värmer fortare upp torra platser som kalhygget där och grusgropen och samhället och det bildas stora varma luftbubblor som då och då släpper från marken och faktiskt bubblar uppåt precis som bubblorna i en kastrull när du kokar ägg. Nu kopplar jag från. Där försvinner linan. Vi går in i brant vänstersväng och ligger kvar så.

Titta på det största instrumentet till vänster på instrumentbrädan framför dig. Visaren pekar på fyra. Vi stiger med fyra meter per sekund. Nu sjunker den till två. Där stiger den igen. Jag rätar upp planet i två sekunder. Nu svänger vi vänster igen. Där har vi en fyra, nästan en femma. Vi är precis i kärnan av skorstenen. Titta på horisonten så att du inte blir yr. Vi ligger kvar i det här stiget.

När jag var nio år skilde sig en klasskamrats föräldrar. Min världsbild krackelerade, gick i kras. Jag hade växt upp med enkla klara regler. Mamma pappa barn. Tyskarna startade två världskrig för att dom är onda. Vi andra, alltså amerikanarna, engelsmännen och vi, vann för att vi är snälla och tror på gud. Farfar dog för att han drack sprit och rökte cigarretter och morfar var rik för att han arbetade så hårt att han till slut blev fabrikör.

Allt rasade för mig när jag förstod hur det var. Människor skiljer sig. Barn blir till både i och utanför familjer. Ibland får de reda på förhållandena, ibland inte. Tyskarna är som vi, vana att lyda sin överhet. Det som hände där kan hända här. Farfar var en lycklig skit som njöt ordentligt av sitt liv innan lungcancern tog honom. Morfar var inte ens min mors far. Den riktige var väl en stackare som hängde sig på ett sinnessjukhus. Visste morsan det? Var det därför hon också hängde sig? Eller är det ärftligt?

Mormor ljög om detta för alla och bad antagligen sin gud att han skulle hjälpa henne att ljuga så att ingen nånsin skulle få veta. Den rena lögnen var heligare för henne och hennes gud än den smutsiga sanningen. Farfar lämnade sin familj vid trettiofem och gjorde en sjuttonårig tös från bystan på smällen. Det blev farsans omvandling från vildsådd spermie och oskyldigt ägg till sprattlande foster och blivande soldat och nazistsympatisör.

Horungar sa man förr föraktligt om andras utomäktenskapliga barn. Sitt eget ursprung gällde det att dölja. Man föredrog livslögner framför enkla biologiska sanningar. Båda mina föräldrar avlades utom äktenskap. Jag och min syster uppfostrades i tron att sådana saker knappast kunde existera i verkliga livet. Pappa, mamma, barn. En enda given och evigt bestående familj. Det var hela sanningen. Min faster hade skilt sig från sina två första barns far och gift om sig och fått ett barn till. Hon omtalades i vår familj som en slinka, ett avskräckande exempel. Det stred mot naturen.

Men varifrån har jag fått min omutbara sanningslidelse? Den som blev den starkaste drivkraften i mitt livs alla avgörande skeden. Trots att jag tvivlar på sanningens existens också när jag ser den. Varför skulle just jag bara lära mig att gå och aldrig att krypa? Dessutom helst gå alldeles egna vägar. Vilken roll spelade mormors och morfars, farmors och farfars bakgrunder för utformningen av mig? Långt innan jag ens hade en aning om deras nedtystade äventyr.

* * *

Fortfarande fyra meter stig, det är inte dåligt. Jag går en liten bit söderut, så, och svänger höger här. Det kan vara skönt med omväxling. Du är tyst, jag hoppas du njuter av utsikten. Vi är på tolvhundra. Jag tror att molnbasen ligger en bra bit över tvåtusen. Ser du stråket av cumulus, det är vanliga stackmoln, där rakt fram nu.

Get high, stay high. Det är så här tyst så länge vi kurvar i åttiofem, nittio eller hundra. Sen viner det lite när vi tar oss genom sjunkområdena i hundraåttio eller tvåhundra för att komma genom dem så snabbt som möjligt till nästa stig. Blir det för kallt kan du stänga den lilla luckan på sidan. Tryck bara till den.

Det var bland annat det estetiska som drog mig till den här sporten nu på äldre dar. Tja, snart femtio är ju i alla fall andra halvlek av livet. Det känns konstigt. När jag var liten kändes det som om jag hade funnits alltid. Min existens var som rymden. Det fanns inget slut åt det hållet varifrån jag hade kommit. Däremot var jag på väg rakt mot ett svart hål som snart skulle sluka mig trots att det var osynligt. Jag visste ju att jag skulle dö redan som barn. Det hade jag faktiskt accepterat, både för egen del och på något slags ställföreträdande sätt för en del av mina släktingar som mest ojade sig. Nu tappade jag visst ämnet.

Jo det gällde alltså skönhetsupplevelsen i segelflyg. Jag minns när jag såg Marianne första gången, demonterad inne i bygglokalen. Hon är just det här flygplanet som vi sitter i. Jag tyckte genast att hon var vackrare än alla andra farkoster jag hade sett, inklusive de stora franska katamaranerna för en eller tvåmanskappseglingar över atlanten. Att smeka henne med ögonen och händerna och föreställa sig kroppens nästan obefintliga friktion mot den kyliga luften och vingarnas eleganta flirt med luftmolekylerna för att få dem att kupa sig över hennes kurvor och på så vis ge henne lagom lyftkraft, det var en rent erotisk upplevelse. Att bara jämföra henne med en fallos, en erigerad penis, är för billigt, för enkelt, även om den yttre likheten är slående. Det är inte den manliga kraften och aggressionen som Det är den renodlade funktionen, det minimerade motståndet på grund av formen och den blankvaxade ytan, den perfekta tvärsnittsprofilen på de långa smala vingarna.

Jag har faktiskt så länge jag kan minnas uppfattat skönhet som en direkt funktion av funktionen, om du förstår mig. Jag har aldrig trott att något kan vara vackert i sig, som de flesta jag känner anser, utan på något sätt, enkelt eller komplicerat, växer den estetiska upplevelsen fram i betraktarens huvud ur någon slags uppfattning eller föreställning om det ändamålsenliga.

En del invänder att kvinnor kan vara vackra eller mindre tilltalande oavsett de fyller sin naturliga funktion som kvinnor lika bra. Jo, men varför är feta kvinnor skönhetsideal i vissa kulturer, smärta med breda bäcken i andra och storbröstade i vissa? Det har nog med våra inneboende instinkter att göra, de som har skapats genom trycket i den biologiska utvecklingen därför att de har varit främjande för den egna artens överlevnad.

Första gången jag förstod att jag tyckte så här om ordet vacker var när en släkting kom till Nordlund med en ny Citroën, paddan om du minns den. Jag var väl omkring fjorton. Då fanns det massor av amerikanare med fenor och krom som skulle likna kvinnobröst i landet, och så PV och folkvagnsbubblor. Cittran slog ner som en blixt i syncentrat i min hjärna. Så självklar i formen, den skulle ju klyva luften med sin vassa näbb och sedan glida genom den så obemärkt som möjligt. Precis som det här planet. Fast närmare marken.

* * *

Apropos obemärkt, min mormor Mattis var ju det när hon återfick kontakten med Adolf efter jobbet i Östersund. Han fick på det viset en dotter sex månader efter vigseln. Vad tror du att de vidsynta och generösa och kristna frälsningssoldaterna tyckte om det?

Jo, i Jesu namn beslöt de att straffa honom på ett sådant sätt att han aldrig skulle kunna slippa undan. De suspenderade honom från kåren under ett år. Sedan fick han komma tillbaka till gud och Jesus och bli fanjunkare igen i kåren och småningom musikmästare. Det uppdraget behöll han i tjugosju år. Åren gick alltså och det blev dags att dela ut jubileumsmärken till medlemmar som hade varit med i tjugofem år, i fyrtio år, i femtio år. Det var fina små märken med nål på baksidan så att de skulle kunna sättas på uniformsbröstet. När Adolfs årskamrater fick sina märken och nålar stod den lille satte men stolte mannen och musikmästaren i en bildlig men mycket påtaglig och observerad skamvrå. På grund av suspensionen fick han stå över ett extra år. Därför vägrade han konsekvent att ta emot några sådana märken. Han ansåg inte att han hade gjort något ogudaktigt, tvärtom. Han hade ställt upp för en medmänniska i nöd och han hade aldrig klagat utan funnit innerlig hjärteglädje i detta. Och hur skulle han förklara denna märkvärdiga bestraffning för sin dotter.

Hon märkte det nog men vågade aldrig fråga någon av sina föräldrar. Hon läste i sin mors vigselring ett datum, som hon sedan jämförede med sin egen födelsedag. Hon förstod en del, men hon visste inte hela sanningen. Ända till den dagen hon hängde sig undrade hon vem som var hennes riktige far.

Vi är på sjuttonhundrafemtio meter nu. Jag går bort till den andra molngubben. Den har svartare undersida och suger mer. Oj, tycker du att det skakar mycket? Jag gör svängen lite brantare, fyrtiofem grader. Mer än så här lönar sig inte. Det är härlig termik i dag. Jag har förberett segelflygchefen och flygledaren på att vi gör minst en tiomilatur om det ser ut att finnas förutsättningar. Och det gör det ju. Till vänster ser du hur molnen har bildat milslånga stråk eller gator med fri himmel emellan. Det är perfekt. Det stiger under molnstråken och sjunker emellan. Vi kör på. Get high, stay high! Nu passerar vi nittonhundra. Jag ska försöka nå molnbasen. Den ser ut att ligga på tvåochtre ungefär. Du har en påse i fickan till vänster om du skulle behöva.

Ser du det långsmala sundet och den runda viken där borta framför höger vinge? Där inne vid stranden ligger det gamla sinnessjukhuset där jag hade min psykplacering under at-tiden. Jag hade ofta jour och fick ta emot akutfallen. Alla fick blåsa i alkotest. De fulla skickade vi iväg. De andra tog vi in. Det var mest neurotiska tjejer som inte orkade med sina barn och män. Chefens fru var också psykiater. Hon tyckte att de skulle tas in och skötas om. Därför blev det deras andra hem. För att inte säga första. Det var ju skönt att slippa laga mat och städa och byta blöjor och i stället få mat på sängen och en massa snälla frågor som placerade en i centrum av all uppmärksamhet. Det där kallas för primär sjukdomsvinst och är fullständigt förödande. Många blev helt hospitaliserade alldeles i onödan. Antagligen för att garantera arbetstillfällen för en psykiater. Jag kan inte se någon annan orsak och hörde aldrig någon motivering.

Många kom på vårdintyg från olika distriktsläkare. De hade alltså bedömts som så allvarligt psykiskt sjuka att de var ur stånd att ta hand om sig själva eller farliga för sin egen eller andras hälsa. Därför skulle de tvångsvårdas. Vi hade rätt att ge dem injektioner till exempel utan att de gick med på det. Och lägga dem i bälte. Ibland stämde intygen bra med min bedömning. Jag var skyldig att göra en egen bedömning. Andra gånger kunde det vara så enkelt att en granne ringt och klagat över att en yngling eller jänta hade haft radion på för högt på natten. Doktorn litade på grannen och skrev vårdintyg på en visserligen uppspelt men psykiskt fullständigt frisk person. Jag skickade tillbaka en sådan men fick bassning av chefen nästa dag. Han menade att vi alltid skulle behålla dem över natten och i förekommande fall skicka hem dem först nästa förmiddag för att inte genera den som hade skrivit intyget. Då kunde de ju ha varit sjuka och farliga vid intygstillfället men hastigt tillfrisknat under natten. Hur han fick till det där att doktorn hade större rätt till personlig integritet än den person som felaktigt hade kallats patient lyckades jag aldrig förstå.

En gång kom en kvinna i femtiofemårsåldern klockan nio på kvällen för att få lugnande tabletter akut. Hennes tjugoåriga dotter var med som skydd. Kanske mot onda krafter. Så småningom berättade hon sin historia. Hon hade varit gift i trettio år men aldrig varit kär i sin man. Hon valde honom för att han hade ordnad ekonomi. En gång eller kanske några gånger under de första åren hade hon varit otrogen. Hon blev med barn med den andre. Men han var gift på sitt håll och hon visste inte vad hon skulle göra. Då sa hennes man att han ställde upp och var beredd att ta emot barnet som sitt eget om hon lovade att aldrig någonsin i hela sitt liv berätta sanningen för barnet. Det blev en gosse.

Nu var grabben gift och hade egna barn. Han var sjukskötare och enligt modern lycklig i sin okunskap om sitt ursprung, för att inte säga just därför. Hans far, inte den riktige utan moderns man, var död sedan flera år. Moderns löfte var dock heligt och skulle hållas i evärderliga tider. Nu hade hon invigt dottern i föräldrarnas hemliga pakt och livslögn och avtvingat henne ett lika heligt löfte. Hon fick aldrig någonsin, så sant gud fanns och djävulen straffade ogudaktiga, berätta sanningen om sin bror för honom. Ty då skulle alla deras liv vara helt till spillo givna.

Vad gör man som doktor i en sådan situation? Skriver ut Sobril? Lägger in henne bland de andra neurotikerna? Hon var ju inte psykiskt sjuk i den mening man lägger i det begreppet. Jag menar, hon hade varken schizofreni eller manodepressiv sjukdom eller melankoli eller någon halv- eller mellanform. Hon föreföll inte suicidal, uttalade inga självmordstankar eller planer. Hon hade bara föredragit lögnen framför sanningen. Precis som min mormor Mattis gjorde. Ett år innan hon dog nittioåtta år gammal frågade jag henne försiktigt om hur det kom sig att hon fått sin unge, min morsa, bara sex månader efter vigseln. "Är du ga'en?" sade hon. "Även om det var så skulle jag aldrig berätta det!" På nattygsbordet bredvid henne låg vigselringen med ingraverat datum. Sex månader före Inga-Majs födelsedag.

Jag försökte tala förtroligt med den här Sobril-patienten och sade att jag var övertygad om att sonen, sjukskötaren, sedan länge kände till hur det förhöll sig. Han skulle säkert bli glatt överraskad om modern visade sådant förtroende för honom att hon valde att trots gamla synder nu berätta hela sanningen, hans egen ursprungssanning. Hon höll händerna för öronen och skrek: "Ge mig Sobril och fråga inte mer!" Jag moraliserade över att hon dragit in sin egen dotter i den smutsiga byken av lögn och bedrägeri. Dottern svarade med att trycka sin mors händer ännu hårdare.

Jag kände att jag inte mäktade med situationen, att jag inte kunde tillföra den något positivt. Därför bad jag kvinnan att återkomma nästa förmiddag och tala med en riktig psykiater, en fullt och väl utbildad som kunde tänkas ha erfarenhet av liknande fall. Tabletter fick hon vänta med till dess, åtminstone.

Inte heller den utbildade psykiatern och överläkaren bedömde kvinnan som sjuk i det läget. Däremot ansågs hon vara i behov av dämpande mediciner. Efter någon månad föll hon in i ett beteende som bedömdes som psykotiskt. Hon blev inlagd på egen begäran och omhändertagen, kanske för gott. Ingen berättade sanningen för sonen. Det var ju huvudsaken.

* * *

Nu kan du känna på spaken själv. Håll hastigheten. Spaken bakåt så stiger nosen och hastigheten minskar. Fram igen med spaken, bra. Nu lutar vi lite åt vänster, ta spaken åt höger, såja. Och så tillbaka till mittläget igen. Det är lätt att överkorrigera som du märker. Känner du att det blåser in mer luft genom luckan på sidan? Det är för att du flyger snett. Korrigera med pedalerna. Tryck ner den vänstra lite mer. Bra. Se upp med hastigheten. Försök att hålla den konstant. Behåll samma nosattityd mot horisonten. Små rörelser med spaken. Jag tycker att du är väldigt duktig. Flyg rakt nu så ska du få öva svängar om en stund. Sikta på den där fabriksskorstenen med rök. Nu har vi stig igen. Det här blir en flygtur att minnas länge. Oj vilket högt moln där framme. Är det åska?

Du undrar vem som mördade henne. Jag vet naturligtvis inte eftersom jag inte var där. Det kan inte vara Dagge, det är jag helt övertygad om. Naturligtvis VET jag inte det heller. Men eftersom jag följde Dagge med täta kontakter under de där åren och vet precis hur han reagerade när anklagelserna började dyka upp KÄNNER jag mig fullt övertygad. Säg nittionio procent. Hur ska man räkna ut sådant?

Dagge säger att han tror att Teet, rättsmedicinaren som kallades för obducenten i media, inte heller har vare sig träffat den mördade eller haft något med mordet att göra förrän han skulle undersöka kroppen på sitt jobb.

Jag känner inte Teet. Men med tanke på hur en fullständigt vanskapt bild av Dagge växte fram på löpsedlarna antar jag att den massmediala bilden av Teet kan vara lika förvrängd. De skäl som anfördes mot honom kändes sinnessjuka på något sätt. Hans chef fick plötsligt för sig att den utomordentligt noggranne medarbetaren och forskaren plötsligt gått över på den andra sidan och börjat mörda på skoj. Jag tycker faktiskt att det riktar misstankarna mera mot chefen själv än mot Teet.

Det finns två andra intressanta personer som aldrig undersökts av polisen i samband med det här mordet. Den ena var slaktare och hade styckat en kvinnokropp tidigare och dessutom slagit ihjäl ett äldre par.

Han erkände först att han hade dödat en flicka. Hon hade blivit funnen i en container, styckad i bitar och nedlagd i svarta plastspåsar. Huvudet återfanns aldrig. Under rättegången tog mannen tillbaka sitt erkännande. Han sa han bara hade bråkat med flickan och slagit till henne så att hon råkade falla bakåt, varvid hon slog i bakhuvudet och avled. Då blev han så villrådig att han styckade kroppen så som han brukade stycka djurkroppar i sitt arbete, bara för att få henne ur vägen.

Han fälldes inte för mord utan för vållande och likskändning och satt av en tid på rättspsykiatrisk avdelning. När han kom ut slog han ihjäl det äldre paret och fick några år till på en annan rättspsykiatrisk klinik. Där ägnade han sina dagar åt att skriva inlagor och nådeansökningar. "Jag var sjuk då när jag gjorde det, men nu är jag frisk tack vare den fina behandlingen." Så löd hans återkommande tema.

Han släpptes ut och bosatte sig i Stockholm strax före det här andra styckmordet. När Teet, den så kallade obducenten, greps som misstänkt och det stod på löpsedlarna tog slaktaren livet av sig.

Det stod mycket i tidningarna om honom i samband med den första kvinnostyckningen men ingenting när den andra inträffade eller uppdagades eller ledde till polisförhör och rättegångar.

* * *

Den andra intressanta personen som kan ha något att berätta är en läkare från östra Asien. Han skrev ut Sobril och någon annan lugnande tablett till kvinnan som sedan mördades. Det var inte så långt innan, ett par månader. Han hade dels en egen privat läkarmottagning. Dels var han anställd som kirurg på ett av de största sjukhusen i Stockholm.

En dag kom han inte till jobbet. Han hämtade inte ut sin lön, sade inte adjö till sina arbetskamrater. Han var spårlöst försvunnen. Hans son hade ingen aning om vart han hade tagit vägen.

På jobbet berättade man historier om honom. Han hade jour en natt. En gammal kvinna med brott på lårbenshalsen tittade förskräckt upp i hans ansikte och sa "Jag vill ha en svensk doktor." Asiaten log vänligt och svarade "Svensk doktor ligga sova sängen. Utländsk doktor vara vaken operera sjuk svensk."

När jag kom till samma sjukhus något halvår eller år senare gick det fortfarande historier om den märklige kollegan som bara hade avdunstat och förvandlats till tunn luft. Den mest gångbara teorin om honom var att han hade fått ett telegrafiskt besked om en stor förmögenhet i arv i hemlandet. Därför hade han struntat i sin lön och sin mottagning i Sverige och begett sig huvudstupa hem. Nu hade han säkert startat en stor läkarmottagning där borta för societeten och levde sötebrödsdagar. Varför hans egen son i Stockholm inte hade fått ta del av dessa möjliga nyheter visste ingen eller funderade ingen på.

Hans recept till den senare mördade flickan finns kvar. Det anses inte lege artis, det vill säga korrekt enligt läkarvetenskapen eller läkaretiken, att skriva ut bensodiazepiner som Sobril till en person med känt narkotikaberoende. I alla fall inte om en kirurg gör det.

Såg du blixten? Det var den som sprakade i radion också. Du, vi är på väg in i ett riktigt åskväder. Det här ser inte riktigt bra ut. Jag tror vi vänder före kyrkan och struntar i de tio milen. Tolvhundra i höjd och kraftigt sjunk. Tre komma sex mil kan vi klara om vi håller glidtal fyrtio och ska komma hem på trehundra meters höjd. Det är säkrare att räkna med trettio i glidtal. Det ger oss två komma sju mil. Men så kan vi få motvind. Det är åskmolnen som drar på den här höjden. Vi måste hitta stig på vägen, annars blir det utelandning. Oj, det var två blixtar alldeles intill varandra. Det är på väg hitåt. Jag vänder här. Elvahundrafemtio. Hur långt är det hem. Vad visar ringarna på kartan? Tre mil och... Lite mer än tre komma fem mil. Hoppsan, vilken bamseblixt. Jag blev nästan bländad. Vi måste hålla till höger om det där. Fryser du? Stäng den lilla luckan.

Varför jag berättade om psykpatienten och min mormor? Jag ville väl visa på att både enskilda personer och samhället ibland kan ha intresse av att dölja enkla sanningar och ersätta dem med en rejäl och komplicerad lögn. Sedan får det kosta vad som helst. Det går prestige i saken.

En åklagare väcker åtal för misstänkt incest trots att han vet att en rättsmedicinskt korrekt genomförd undersökning i narkos av två läkare har visat att flickan fortfarande har intakt mödomshinna. Varför gör han det? Han vet ju att han riskerar att själv åtalas för olaga åtal för en sådan sak. Kan det vara för att han har bestämt sig för att smutsa ner den åtalade så mycket han kan? För att äcklet ska ta överhanden över förnuftet? För att redan själva misstanken om incest, även om den senare avförs från dagordningen, får både allmänheten och nämndemännen att tänka eller tycka att då är det nog rimligt att misstänka och tro på styckmord också? Då ställs inte lika höga krav på bevisningen.

Och varför breder samme åklagare ut sig över hela uppslag i kvällspressen och sprider lögner, rykten och insinuationer av alla tänkbara hemska slag om de åtalade? Är det så en åklagare ska jobba?

Vet du vad den där åklagarens första ord över huvud taget till Dagge var?

Dagge hade kallats till det första polisförhöret. Kommissarien förhörde korrekt och spelade in allt på band. När han stängde av bandspelaren reste sig en gubbe som hade suttit tyst i ett hörn utan att presentera sig och sa:

- Jag ska sätta dit dig! Du ska inte tro att du kommer att klara dig bara för att du har en vit rock. Du tror förstås att du är en finare och bättre människa än jag, bara för att du är läkare. Men det kommer inte att hjälpa dig. Jag ska nog klämma dit dig ordentligt. Hör du det?

Det var åklagaren, det. Åtminstone som Dagge beskrev honom för mig, när jag frågade honom varför han alltid svarade åklagaren så kortfattat under rättegångarna? Tidningarna skrev att han gjorde det. I vanliga fall är ju Dagge en synnerligen pratsam gamäng som snarare är svår att hejda.

Vi måste hitta en bubbla. Vi behöver fyra hundra meter höjd till. Med den här farten kan vi räkna på glidtal klart under trettio i förhållande till luften och kanske bara tjugo eller tjugofem i förhållande till marken på grund av motvinden. Jag tycker att åskan har kommit mycket närmare. Det är otroligt vad fort den flyttar sig. Det är inte molnen som flyttar sig utan nya åskmoln som bildas så fort nära oss. Sjuhundra meter nu. Knappt. Och inte en solvärmd markbit så långt ögat når.

Det är över två mil kvar och vi har inte höjd för mer än en komma två eller kanske bara tio eller åtta kilometer och ingen bra chans att tanka mer höjd. Vi ska landa ute, men först ska vi ta oss en bit från åskvädret så vi får lugnare luft att landa i. Jag går rakt söderut. Usch, nu börjar det regna. Och hagla! Fram med spaken, men inte in i det röda fartområdet, eftersom luften är turbulent här. Hundrasextio blir lagom. Se om du hittar något bra fält där framme! Jag ser bara skog. Och sjöar.

./.